Det blev måndag innan...

...jag ens har fått ork nog till att öppna bloggen. Förra veckan var otroligt påfrestande för mig, för mitt självförtroende, min valda yrkesbana och för mitt privatliv. Så jag tänkte att det helt enkelt inte hade blivit så bra om jag just i fredags hade gjort ett inlägg över "om jag fick byta karriär skulle jag..."

- för svarit i fredags hade antingen blivit ett enkelt: ...skulle jag välja att vara död.

Alternativt ett jättelångt inlägg fyllt med vredesord, vilka jag sedan inte skulle kunna ta tillbaka..

...så, tala är silver men tiga är guld.

Idag är det måndag och jag mår lite bättre. När jag var yngre hade mamma och pappa (precis som alla vettiga och intresserade föräldrar) naturligtvis önskemål om vad det kunde tänkas bli av mig som vuxen: pappa hade gärna sett att jag hade blivit Arkitekt vilket jag nog egentligen hade passat riktigt bra som. Det finns ett utmärkt arkitektprogram här i Lund och varje gång jag går förbi deras byggnad så kan jag inte låta bli att fascineras av yrket.

Mamma hade lite andra tankar: i tysthet önskade hon nog att det hade blivit en Journalist av mig. Det svenska språket har alltid varit en passion för mig. Annars är jag faktiskt inte alls så språkintresserad, men det där med journalistik ligger mig inte alls så varmt om hjärtat. Jag hade iof gärna blivit matskribent men i övrigt är jag inte vidare fascinerad av, eller intresserad av det som i dagens samhälle kallas journalistik. Etik, moral, världsläge, allt det som tyvärr saknas i många meedier idag skulle jag aldrig kunna leva utan!

Så istället är jag utbildad gymnasielärare. Och den största delen av tiden älskar jag att gå till jobbet. Jag är därmed inte alls så inne på att ens drömma om ett karriärsbyte, men däremot drömmer jag ordentligt om att klättra i min valda karrär.

Hur menar jag då? Jo, om jag fick välja helt fritt, utan tanke på ekonomi, familj, att jag är kvinna, min ålder eller hur mycket det skulle stänga dörrar /alt öppna nya dörrar, så skulle jag välja att forska. I början av veckan satt jag uppe på mitt universitet och hade ett möte med en professor där. Vi diskuterade möjligheten för mig att ta mina c-uppsatser och ev d-uppsats eller mitt examensarbete och söka in till forskarutbildning inom Historia.

Det är en dröm som går att realisera, jag har tydligen (!) alla förutsättningar för det. Men nu kommer jag att vänta med den drömmen minst ett år, för att verkligen känna efter om det är just det jag vill, eller om jag vill stanna i skolan och jobba.

Bildkälla: www.liu.se
bildkälla: www.liu.se

OM det blir en verklighet kan jag i så fall komma att spendera ytterligare 4 slitsamma, ensamma men otroligt givande år i dessa byggnader. Den som lever får helt enkelt se...

....och därmed är det ju igen idé att önska att man vore DÖD (som förra veckan) för då missar man ju allt det roliga! Eller?

Tjing