Tisdag, en favoritdag

Vaknade till en mulen, regning dag. Inte någon brådska för min del: eleverna är iväg på mässa i dag, så jag får vara hemma och förbereda inför morgondagens lektioner. Från början hade jag lite panik: tänkte "60 minuter! Vad ska jag prata om? Hur sjutton ska jag orka höra min egen röst så länge? Hur ska jag kunna vara så förberedd att jag kan svara på alla frågor som kan komma upp under en HEL timme!!?"

Har gjort samtliga lektionsplaneringar fram till Påsk (japp, vet att jag är pinsamt överambitiös och har ett bra stänk av kontrollbehov) och nu tänker jag istället:
"Helvete, 60-90 min! Tur att några av passen är långlektioner, hur ska jag annars hinna med allt som jag vill säga??? Allt jag vill berätta, se eleverna reagera på, allt jag själv saknade i skolan...hur ska vi få tid till alla frågor?"

Min slutsats blir denna: jag får helt enkelt skita i att jobba på den underbara Gymnasieskolan, ta 4 år till på Universitetet för att forska, ta min Doktorsexamen och sen få rätten att undervisa studenter på HELA kurser, tre 2-timmarspass i veckan minst, och över 5 veckorsperioder! Perfekt! DÅ kanske jag har tid nog att få sagt allt det som jag vill säga......hhhhrrrpf.

Blev så lycklig igår. Elevernas respons kan verkligen få mig att flyga. Hade lektion inom ämnet Hi B, och eleverna satt utspridda i rummet för grupparbeten. Deras ordinarie lärare höll ställningarna och jag försökte obemärkt att testa några bildspel på Kanonen som visar Power Point. Jag ska ha en lektion inom Hi A senare i veckan, och ville bara kolla att alla bilderna fungerade.

Elevernas arbete stannade upp....de frågade vad det var på bilderna. Jag förklarade lite snabbt att det var en lektion för de som läser år 1 och vad de skulle få lyssna på.

Då säger dessa underbara Hi B elever: "Åh! Vad spännande! Det vill ju vi också få lyssna på. Det fick vi inte höra om under Hi A. Snälla, kan du inte öva din lektion på oss då?? så får vi också höra?!"

Min mentor såg upp, gav klartecken, och utan förberedelser eller mina anteckningar höll jag en liten reviderad genomgång som test-run.

Var helt chockad eftersåt! Vilken känsla!

Dessa Hi B elever har ju valt fortsättningskursen som personligt tillval. De är pålästa och kunniga. De är petiga och noga med att saker ska vara korrekta och relevanta. De älskar historieämnet. OCH, de var helt fascinerade över min undervisning! Den ledde fram till en fantasikt diskussion.

Det värsta man som lärare kan vara med om, är att de ansträgningar man lägger ner varken uppskattas eller leder till verklig kunskap och insikt. I går fick jag feedback på hur en kanonlektion ska vara....helt utan att det ens var meningen!

Därför håller jag inte alls med om att allt i den svenska skolan är skit, att lärarna är patetiska och att eleverna är okunniga och elaka. Skolan är en dynamisk värld fylld med indivder. Allt kan hända. Alla kan förändra sig både till det bättre och det sämre. Jag är så lycklig över att få vara en del av denna värld. Jag är så rädd om mina elever, och tycker att de förtjänar att få hela världen i sina händer. Kanske är det just, när samhället slutar tycka att barnen förtjänar att få allt, som de själva får en självbild av misslyckande, okunnighet och framtidslöshet.

Om en elev inte vet vart London ligger, kan det vara så att den:

a)varit för upptagen med att överleva (krig, familjetragedier mm) för att tycka att det är en ovärderlig kunskap, eller

b)fått höra hån i form av "varför ska du kunna det där. Det e ju inte direkt troligt att du kommer till London i alla fall. Det är inte direkt troligt att du är värd något över huvudet taget".

Det behöver absolut inte alls vara så. Det finns lata barn och unga. Det finns ungar som är rent elaka, både mot sig själva och sin omgivning. Precis som med oss vuxna..

Men vet ni. Här i SWE har det just varit sportlov. Och för somliga av mina kollegor innebär det att man under inga omständigheter kan fråga barnen "vad ska ni gör/har ni gjort på lovet?".

För en majoritet av våra barn/unga har inget svar. Inget svar de i alla fall kan ge ut.

För många elever är timmarna mellan 7-16 de enda på dynget som är trygga. I skolan. Där det finns vänner, jobbiga lärare som ställer krav, vuxna som inte hånar. Jag är såå lycklig över att få vara en del av dessa timmar: även om det innebär att jag kommer få höra glåpord, missmod, illvilja mm. Ett steg i taget, en människa i taget. Förändring är möjlig, när man slutar skylla på otillräckliga system och börjar gripa efter de sandkorn som finns. Just NU. Som en uppmuntran av elever. En uppmuntran som kommer när man minst anar det!

Bara några tankar...