VFU

VFU står för "verksamhetsförlagd utbildning" och följer som en röd tråd genom samtliga kurser på utbildningen. Helt enkelt för att man ska förstå från första början, vilket yrke det är man har valt att ägna sitt liv åt!

Jag har en VFU-vecka just nu. Skulle hellre säga att det står för verklightesförankrad undergång! Fick kasta mig in i hetluften direkt, då det fanns risk att min mentor skulle bli hemma för vård av sjukt barn. Han frågade snällt om jag (med en kvälls varsel) kunde tänka mig att ta över hans lektioner?

Japp, satt uppe och pysslade, dubbelkollade, tänkte och skrev till tidiga morgontimmen. Min mage var i full uppror, och jag trodde såklart att det kunde direktrelateras till akut nervöst sammanbrott.

Morgonen kom, och det visade sig att jag trots allt inte skulle behöva hålla lektionerna, då min mentor kunde ta sig till jobbet. Jag, däremot, kunde inte ta mig någonstans: säger bara vinterkräksjuka!!!

Så, nu är det andra dagen som jag ligger hemma och funderar på om jag gjort någonting för att reta Gud. Fattar inte varför det ska vara så omöjligt för mig att få vara frisk?!? Just för tillfället är världen rätt trist, för man kan inte ens ligga hemma och småäta snacks och kolla tv. Allting som stoppas i mun är bara en plåga!

Försöker ändå att vara lite produktiv: ska utforma en vetenskapligt korrekt enkätundersökning som eleverna ska få delta i. De ska utvärdera ett visst undervisningsmoment och svaren ska syfta till att visa hur kursmål, ämnesplan och läroplanen har tillämpats i klassrummet.
Till min hjälp har jag just fått hem ytterligare en kartong med kurslitteratur från Adlibris. Jag tycker all form ab kvantitativ forskning är supertråkigt, och har under hela undervisningen försökt hålla mig till mer kvalitativa undersökningsmetoder...men nu måste vi göra såhär.

Mamma ringde för att höra hur Examensfirandet ska utformas till sommaren. Orkar inte ens prata om det. Känner väl lite så, att jag helst vill fira min examen med de som faktiskt visat intresse för min utbildning under de fem senaste åren...och tyvärr inbegriper inte det min närmaste familj. Hur gör man då? Några förslag? Mormor är nog den enda som varit riktigt engagerad, och utöver det hela sambons släkt förstås! Och en massa vänner....förslag, någon?!

Nu ska jag titta vidare på Gossip Girl och drömma mig bort ett slag. Tror att jag skulle passa bra in på upper east side: det verkar som de enda kvaliteterna man ska ha där är förmågan att bära upp de snyggaste skorna/väskorna och vara århundradets bitch när det behövs. Inte alls så svårt ju! =).

Kramar