Dagarna

bara går och går. Hur kan det komma sig att det känns som att det är fredagstema varje gång man vaknar? Somliga veckor känns det som att jag inte ens kommer ihåg vad jag gjorde i måndags.

Här i Lund är det lite mycket för tillfället. Och när tankarna snurrar mer än vanligt så får jag såå svårt att sova. Drömmer mardrömmar, kallsvettas och fryser, tycker att det kliar över hela kroppen, känner mig supertörstig och sedan när klockan ringer så vaknar jag med enorm huvudvärk och början till liggsår. Förutom i morse då, då jag inte vaknade alls....eftersom alarmet inte gick av. Det är alltid lika spännande att rusa in i klassrummet med en känsla av att ha glömt att ta på sig kläderna och borsta tänderna...grrr.

Några tankar som snurrar är till exempel det här med träning och motion. Det blir nog oundvikligt så, med tanke på vår stegtävling.

I min familj har vi alltid rört på oss, men aldrig varit träningstokiga. Det har inte varit så viktigt med resultat eller prestationer, och både jag och min syster har fått lov att prova på flera olika idrottsaktiviteter. Dock är ju den krassa verkligheten så, att många sporter idag inte direkt är gratis, de kostar såväl pengar som otroligt mycket tid, till exempel från föräldrar. Rinding var en av de sporter som vi inte fick utöva, av följande anledningar. (Vilket jag aldrig har varit ledsen för) golf, skidåkning och segling var sporter som också var lite tabu hemma hos min familj; jag tror att de upplevdes som snobbsporter.

När jag sedan själv fick bestämma, utifrån egen lön och egen tid så förvånade jag nog mina föräldrar rejält genom att direkt, och totalt förälska mig i just golfen! =)
Några år senare träffade jag så sambon. Drömkillen i mina ögon. Men så vaaar det ju den lilla detaljen förstås: han var en skidåkande, golfspelande elitseglare...hmmmm.
Min mammas något osmidiga kommentar var: vad har ni två gemensamt?

Under hela min utbildning pendlade jag, som ni vet, med x2000. Jag spenderade ca 5 timmar/dag på ett tåg...mitt morgontåg gick vid 05:28 och kvällståget var sällan hemma i skåne före 20:30. Och jag var såååå avundsjuk. För det där med träning, det var helt enkelt inte realistiskt. Att tro att friskis har öppet på sådana tider, eller att känna ork och lust att träna med så långa dagar, var inte rimligt. Och kilona tickade på. Sisådär 15kg på fem år. Inte så jättekul.

Men så är det ju så, att man oftast längtar mest efter de saker som man inte kan, eller får göra. Jag saknade vardagsmotion så desperat mycket i så många år, att det nu idag är en ren glädje och lyx att få använda benen!

Sambon och jag beslutade oss för att köpa ett löpband. Och när vi gör saker i vår lilla familj så gör vi det ordentligt: vi ratade alla sportkedjor i Swea och åkte till Köpenhamn där vi funnit en leverantör av löpband till riktiga gym. Vi ville ha ett riktigt stort ett, så man verkligen kunde ta ut stegen, och med en väldigt bra motor. Vidare ville vi ha många program men framför allt möjligheten att springa i hela 10% lutning. Vi fann vad vi letade efter: ett band från Horizon. Och det kan jag VARMT rekommendera!

Varför då?

Jo, jag använder bandet varje dag. Året om. Och jag kan glatt vara skitful när jag tränar, för ingen ser mig. Jag behöver aldrig tänka på om det är mörkt ute, om jag kan gå ut själv eller om det är snöstorm. Jag väljer själv vilken musik jag vill träna till och på vilka tider jag vill träna. Och jag har 3 meter till duschen. Löpbandet passar mao den som är nöjd med att inte träna så flashigt, och inte tränar för att socialisera med vänner =), eller för den som har snålt om tid i sin vardag.

Med sambon fick jag ju också hans familj på köpet. Och de är ena riktiga träningsnarkomaner. Min svärmor, som är 53, tar gärna med sig löpskorna och springer 45 min på vårt löpband innan middagen är serverad. Jag ligger i lä. Jag är snarare glad om jag tar mig runt golfbanan utan att svimma!
Men stegräknaren har tydligen uppmärksammat att det trots allt blir väldigt mycket vardagsmotion i mitt liv. Och det gör mig så glad. För det betyder att mitt trånande efter motion under x2000-rutterna faktiskt har fått gehör. Utan vidare ansträngning.

Jag tycker vi alla är jätteduktiga som finner enkla sätt att röra på oss i vår vardag, utifrån de förmågor, behov, ekonomi, tid och situation som vi lever i. Jag är jätteglad över att få vara en del av detta roliga gäng som nu peppar varandra till att finna trivsel i enkla steg och rörelser. Jag är inte uppvuxen med att tävla i idrott är det enda sättet att motionera på och kommer aldrig att finna passion i att känna så heller...utan koncentrerar mig på att må bra i min egen lilla värld.

Några tankar från mig bara, hoppas att jag inte har fått er att somna!

Vidare måste jag bara tillägga att jag faktiskt tillhör de som verkligen gillar monarkin, och då framförallt på grund av Victoria. Jag möter i mitt jobb åtskilliga elever med dyslexi, och utifrån de förutsättningar som det ger, så är det helt otroligt sagolikt hur seriös och påläst den kvinnan är! Jag tycker att hon är en bra förebild för vårt lilla land, men också för många av våra ungdomar. Många elever har uttryckt samma sak idag: att det är kul med en "idol" som inte är känd för att spela fotboll eller vara modell/programledare/kändis, utan bara kunglig=). Lite sött, tycker jag, hihi.
Jag är hur som helst väldigt lycklig över förlovningen och struntar i att lägga vare sig moraliska, historiska, ekonomiska eller politiska värderingar i det ställningstagandet. Jag är bara glad. Och ser fram emot 2010 =).
KRAM