Ett gott minne, inte alltid positivt

Mitt minne är troligen i världsklass. Familjen är ständigt förundrad över att jag kan komma ihåg saker som totalt saknar relevans idag. Det är ändå rätt intressant det där, med att ha ett gott minne. Ja visst, det medför ju att jag är en långsint jäkel (det kan nog alla jag känner skriva under på), men om det ändå vore så att man kunde välja vad i minnet man ska minnas.

För min del handlar det om att jag minns med alla mina sinnen. Jag kommer ihåg hur det luktade i luften den första gången jag åkte skidor (jag var 4 år), jag minns hur mycket ångest jag hade i hjärtat när jag blev en av tre från min skola att gå vidare i Vi i 5:an (11år) och jag minns hur kläderna kändes när de var helt nya och jag skulle börja högstadiet och bli stor (japp, 15 år).

Jag minns också hur det kändes att förlora oskulden, inte bara hur det kändes, utan också hur mycket sorg jag upplevde morgonen därefter: jag hade varit med om någonting jättestort, jag var glad och kär, det var välplanerat och allt var frid och fröjd, ända till jag slog på tv:n och insåg (och detta är sjukt!) att min favoritprinsessa Diana dött i en biltunnel precis vid samma timme som en del av mig hade vaknat till liv, blivit levande. Jag sörjde detta obehagliga faktum under lång tid. Nu var det 10 år sedan det hände, och mitt minne sviker mig inte, nej då, alla bilderna i media på Dianas död får mig att känna allting precis som om det var igår. Jag vill mena att mitt minne inte alltid är en tillgång. Detsamma upplever jag när jag idag läser tidningen och det överallt frågas om människor kommer ihåg exakt vad de gjorde vid den här tidpunken fast för flera år sedan: exakt då de såg på tv hur WTC rasade ihop!
Och naturligtvis sköljer minnena över mig igen, jag känner smaken av middagen jag höll på att fixa (pasta carbonara), kommer ihåg att jag luktade som en våt hund (efter att sprungit från bussen i lokalt ösregn) och hur rädd jag blev för bilderna som spelades upp.
Hur mycket minns ni?
Är det ens en lycka att minnas eller bör man vara nöjd med att få leva sitt liv med bara en enda tagning? Just nu känns det nämligen som om mitt liv bara är en serie av omtagningar...