Känner mig som Proust

Att vara författare är ju ett erkänt ensamvargsyrke. Jag har alltid tyckt att det ligger någonting lätt romantiskt över biden av den melankoliske, hårt arbetande skribenten som inte får bli störd och helt avskärmar sig från sin omvärld.

Men här i våningen, anno 2008, saknas helt den romatiska stämningen. Jag känner mig helt förvirrad, då jag vid sällsynta tillfällen kommer upp för att ta luft. Jag har helt begravt mig i min laptop, 800 kopierade sidor (varierande kvalitet) ligger som ett hav runt omkring mig, jag glömmer bort allt som annars anses vara livsnödvändigt i min värld: att duscha, äta, följa tv-program och försöka träna eller prata i telefon (heslt det sistnämda!). Jag har blivit en total enstöring, en ensamvargsförgfattare!

Att producera akademisk text på C-nivå är faktiskt inte alls vidare lätt, speciellt inte när man som jag är en evig perfektionist. Jag tror helt enkelt inte på att lägga fram en text och respondera på någonting som jag inte till 100% kan stå för, så jag är för tillfället min värsta fiende och kritiker.

och mitt i allt detta slår det mig: det mest perversa av allt! Fan, vad jag älskar den här världen! Jag älskar det akademiska tillvägagångssättet och utmaningen att leka med ord och öva upp sin retoriska förmåga. Jag tycker det är såå befriande att få skriva helt själv, som motvikt till alla oääändliga grupparbeten man lämnat in genom åren, där det alltid ska vara någon mindre begåvad eller lat jäkel som åker snålskjuts.

Sådär, det var bara några passionerade, in-the-moment- tankar som just passerade då jag tagit paus för lite mer varm oboj med vispgrädde=). som ni ser är den här studenten mycket måttfull med tenta-ångest-whiskyn!

Hoppas er dag också har varit lika produktiv som min! Ciao.