Om att utmana sig själv!

Jag har alltid ställt höga krav på min omgivning: har inte mycket till övers för falska vänner, förstår mig inte på kontakter som inte finns där oavsett vad som händer och har ingen som helst respekt för falskhet, feghet eller dumhet...



Jag har ännu högre krav på mig själv. Det är min absolut största personliga fördel, men också den del som kan vara min värsta fiende...



Förra veckan var helt magisk! Hela min lärarroll föll på plats, jag svävade som på moln och la ner otroligt mycket jobb på mina elever, på min undervisning och på övrig tid i skolan: och det gav utdelning, BIG TIME. I fredags gick jag hem för att försöka smälta den framgång som jag knappt kunde ta till mig. Och genast kom dessa tankar:



"snart är det ny vecka. Hur ska du kunna toppa den här fantastiska lektionen??"

Någon skulle absolut säga att jag har stora problem med att njuta av min framgång....men nu ska jag bevisa motsatsen!

Jag ägnade massor med tid, tankar och plugg åt att göra en fantastisk lektion. Jag ville avsluta på topp, jag ville toppas förra veckans framgångar och jag ville göra en lektionsplanering som inte såg så fantastisk ut på papper, men som skulle bli underbar IRL.

Och vet ni, jag lyckades!!!

Igår ställde sig samtliga elever upp innan min lektion ens var slut, och gav mig en lång applåd och massor med underbara ord på vägen!! Jag menar, hur ska man handskas med 40 applåderande elever??!! Jag bara stod med tjock hals och fasligt nära till tårarna. Det var en pärs att avsluta lektionen så som jag hade tänkt.

Jag ställde frågan om eleverna verkligen kände att de hade fått något, lärt något under de veckor som jag har lånat dem, och fick ett rungande JA! Allt annat är oväsentligt för mig. Visst är det kul om man som lärare kan uppfattas som söt/snäll/rolig/cool/ eller vad.....men jag skulle byta bort allt det in a flash, om det var så att eleverna trivdes på minalektioner, men egentligen inte lärde sig någonting!!! Jag anser att man inte går i skolan för att kunna allt, utan för att få en möjlighet att lära sig allt man önskar veta och lite till på vägen...

Detta är min sista vecka, sedan är jag i princip färdig. Min pedagogik är färdig, mina ämnen är färdiga sedan länge...det som återstår är examensarbetet. Och för första gången känner jag det: jag har funnit min lärarroll, jag är trygg i mitt val och mina kunskaper, jag vågar visa mig både sårbar och öppen....det är en stor skillnad på att vara personlig och på att vara privat!

Och får jag inte jobb kommer jag att sörja, länge...för jag har the time of my life! Jag har så skitroligt på ren svenska, jag är så slut och samtidigt så full av energi, idéer och lust. Och jag är så lycklig över att få vara en del av elevernas vardag!

Efter lektionen kom flera elever, Både tjejer och killar, fram och gav mig kramar, önskade mig lycka till i framtiden och frågade om de kunde göra något för att få mig kvar nästa år!

Så ja, mina förväntningar och abitioner är kanske löjligt höga, men just nu är det så otroligt mycket värt det! Jag fick allt jag drömde om, hoppades på och önskade. Nu ska jag njuta lika hårt av framgången som jag har kämpat för! Ledig helg står på schemat!

Kram!!!!