Även en lillgammal själ...

...tycker att det är jobbigt att bli vuxen!
Sitter för tillfället, mellan hostanfall och svordomar, och söker jobb. Nej, detta kommer på inga villkor förvandlas till en söka-jobb blogg, även om jag har material så det räcker och blir över.

Vet ni, det är verkligen stressande. I fem år har universitetsstudierna i princip inneburit att gå till en plats, lära sig massor av jätteviktiga och delar av oviktiga saker och dessutom konstant bli bedömd och ifrågasatt: helt enkelt dagligen få höra hur dålig man är, hur allting kan göras snäppet bättre/vassare/mer vetenskapligt/stilistiskt korrekt osv.

Det har alltså inneburit att ta kritik, plugga som en galning och lita på att csn bryr sig om mig så länge jag bryr mig om mina studier! Enkelt liksom, vardagen visar tydligt vad jag har att förvänta mig och vad som förväntas tillbaka utav mig.

Och nu är de fem åren slut. Nu, efter att ha fått höra hur dålig man är i fem år för att på så vis växa (vilket jag också ha gjort, inget snack om den saken) så är det så dags att skriva CV. Och jag nästan avlider! Texten känns såååå fjäskig, töntig, titta-på-mig-centrerad och egocentrisk att jag bara vill dra något gammalt över mig!

Jag är verkligen jätterädd för att inte få jobb, har liksom aldrig varit arbetslös. I och för sig kommer ju mina två vanliga jobb att finnas kvar i höst, men snobbig som jag är så räknar jag dem inte till riktiga jobb längre...

Och nu har det plötsligt slagit mig varför jag har fått fem års träning i att stå på mig och ta så mycket skit att det nästan är omänskligt ibland: femonenet vi tränat för kallas anställningsintervju!!!

Japp, nu är det alltså dags att bli vuxen, att visa sig kapabel och samlad, stark och redo att ta och ge konstruktiv kritik. Nu gäller det....och jag önskar sååå hett att jag bara fick vara 15 år igen och uppleva sommarlov med första romansen, aquas barbie-girl och spitterny Björn Borg-bikini. Jag var så bekymmersfri då...tror jag...

...eller så är det minnet som spelar mig ett spratt!