Junior ser snö för första gången! Rooligt, han åt den med god aptit.
Pixie spanar på grannarna
Kolla pappa! (nej, vi är inte matte och husse, utan mamma och pappa, hihi)
Såhär såg det ut förra helgen här i kära Lund. Vitt, pudrigt, orört. Inte söndersaltat än utan bara alldeles underbart. Jag är inte alls en vintermänniska, men lite vit jul är ju önskvärt! Hela veckan har jag dock förbannat den plötsliga vintern som kom: för fy sjutton vad halt det har varit att köra bilen till och från jobbet. Och jag är lite harig på den punkten, känner inte alls för att åka skridskor med dubbdäcken.
Och nu, nu får jag bittert ånga att jag önskade den första, pudriga, vita, vackra snön direkt åt h-vetet, för NU, när det äntligen är 1:a advent, årets startskott för MYS, då är förstås vintern helt bortsmält till förmån för saltade, svarta kladdiga vägar, kompakt mörker och skånevindar som kunde väcka de döda.
Vart finns rättvisan i det!?
Det finns ingen rättvisa i det! Snö är jättemysigt och det var så trevligt när det föll så stilla. Jag riktigt njöt, men se, när jag skulle gå till jobb nästa morgon halkade jag tre gånger och dessutom blåste det orkanvindar...typiskt.
SvaraRaderaKram
Stef: nej jag har gett upp hoppet om rättvisa. Hostar och snörvlar så man får skämmas! Men nu är det ju december, och jag är hööög på alla mina doftljus och glöggsippar här hemma, nu ska jag bara njuta i en heeel månad innan trista januari visar sig från sin sämsta sida! KRAM
SvaraRadera