När själen får tala

Jag har haft en sån där ovanligt bra måndag, när magkänslan kommer ikapp hjärnan och själen är vän med tanken.

Började dagen med min personliga mentor. Jag har, sedan några år tillbaka en mentor som befinner sig i näringslivets hetluft och coachar allt ifrån företagstoppar och vilsna killar på börsen...och så lilla jag förstås. Han är en stor del av mitt liv, ett ankare som fårmig att vända på mynten, se glaset som halvfullt och acceptera barnet inom mig. Han är den enda vuxna i min närhet som vågar säga till en ambitiös 25-åring att livet måste få ta tid, han är den som driver mig till att acceptera mina brister och se dem som mina styrkor, ger mig möjlighet att välja mina verktyg, kontaktnät och verkligen på allvar finns där när jag utvecklas.

Jag vet att det kan låta osvenskt, detta att ha en karriärsmentor, någon som är mitt emellan fostrare, näringsliv, psykolog (vilket är hans första utbildning) och vuxenkontakt, men jag är mycket lyckligt lottad att ha någon som, på allvar får ut lika mycket av att prata med mig, som jag får av att diskutera med honom.

Efter det mötet blev det ett till på min privatskola, för att visa att kirurgen inte haft ihjäl mig och jag änmar återkomma med flaggan i topp, bara lite mer ärrad av livet=)

Vidare till kirurgkliniken, där man konstaterade att jag hade onödigt ont, tejpade om mina ärr och sedan lastade på mig lite mer citadon...därav min filosofiska touch på detta inlägg...

Jag har sedan ägnat kvällen åt att sörja det faktum att sambon åker igen, och att jag inte riktigt tog hand om den tid han var hemma. Ibland är det ju så, att man inte kan vara gullig och mysig på beställning, efter schemalagd tid. Men nu känner jag bara mig lite närmare mig själv, med lite mer ro i själen, och så åker han. När jag äntligen fått mina tankar att bli hanterbara.
Livet..är det som sker, medan man är upptagen med att planera sin framtid.

God natt