Oj!

Läste just mitt förra inlägg, och insåg att det verkligen låter helt fel. Jag är svensklärare, jag ska ju veta allt om syftningsfel, men ändå har jag lyckats skriva en text som inte är vettig.
Jag hade en riktig svacka igår, MEN, den berodde inte på min blogg, och naturligtvis måste jag ju fortsätta skriva, jag älskar ju att skriva!

Men det är så, att allt jag älskar att göra, vill jag göra när jag mår bra. Är man ledsen så blir det hela bara värre, om man dessutom sätter samman sin ledamhet med det man gillar.

Så idag väljer jag min egen känsla. Jag väljer att inte vara ledsen, så att jag kan återgå till mitt bloggande=). Och naturligtvis värmer det så mycket, att i kommentarerna läsa att någon mår bra av att titta in i mitt liv!

Dagens tanke annars: facebook skrämmer mig. Jag startade ett konto, och nu är det avregistrerat. Kände inte alls för att vara tillbaka i högstadiekorridoren och få besök av människor som jag sedan läänge zoomat ut! Såg just reklamen på tv för Friends, och deras kampanj för att uppmärksamma den mobbning som pågår på nätet. Som lärare borde jag befinna mig på Facebook för att känna av läget, men inser att det bara inte går. Och därmed var jag också ledsen. Jag har ett bra liv, en fin relation och ett härligt kontaktnät. Undrar hur de tonåringar som inte har allt detta, mår när ställen som Facebook, msn eller Lunarstorm blir en farlig, obehaglig plats?

Jag bara undrar...