Upp som en sol, ned som en pannkaka

Jo, det bör väl erkännas att jag känner mig själv rätt så bra. Den där hisnande lyckoperioden har lämnat huset för denna gång (vet att den med säkerhet återkommer) och just nu är det kämpigt. Jag har tre arbetsdagar kvar på min älskade skola, och 10 dagar kvar i skåne...

...dramatisk är kanske mitt mellannamn för tillfället, men oj så illa jag mår mest hela tiden. Känner mig fysiskt illamående av att ta farväl, så ni får ursäkta mig att jag för tillfället inte har så mycket att berätta om.

Att avskedsfesten blev en dundersuccé kan jag dock avslöja (mer detaljer och bilder kommer) men att värdinnan däckar kl 05 till tonerna av Total eclipse of the heart och sedan inte kan lyfta huvudet från kudden på två dygn...är väl kanske inte sådär våldsamt elegant?!

Så min vecka kan sammanfattas enligt följande: vrålbakis, undervisning, tårar, skratt, bowling, middagar, friluftsdag, mer tårar och så ren utmattning. Återkommer när det känns som att ner är ner, och upp är upp igen. KRAM

Och lyckan håller i sig!

Jag har funderat lite på det här med ordet lycka. Läser dagligen många bloggar, både privata och professionella. Så fort någon offentlig person så mycket som viskar om lycka så smackas kommentarsfältet fullt av elaka, småsinta kommentarer. Speciellt på svenska, offentliga bloggar så är det direkt fult, ja till och med provocerande att våga visa lycka.

Så när jag skrev föregående inlägg så var det med viss betänklighet. Vad händer om man sårar någon med sin entusiasm? Vågar man skriva om ren och skär lycka utan att det ska uppfattas som en käftsmäll på allmän vardagstristess (något som ju finns i allas liv from time to time)?

Men så har jag ju ER! Älskade, fina vänner som verkligen förstår att det inte ligger några onda, självgoda baktankar bakom mina små glädjetjut! Ni, som i kommentarerna är så generösa, snälla och glada. Positiva! Och till er vill jag inget hellre än att alltid våga bjuda på när livet känns BRA! Smitta av sig. Energi smittar, det är jag övertygad om. Och jag vill gärna sprida lite glädjesmitta, mitt i dessa influensatider.

Det är nämligen såhär mina vänner, (detta kommer låta dystert, men så illa är det inte): mina perioder av ren lycka och tillfredsställelse är inte alls så frekeventa som man skulle kunna önska. Ganska ofta känner jag snarare ångest, rädsla, misstrohet, trötthet och uppgiventet över än det ena än det andra. Jag är misstänksam av mig; inte alls vidare lättflirtad. Egentligen är det rent konstigt att jag älskar mitt yrke såååå mycket; när jag för det mesta inte är den som gillar allt och alla.

Just därför känner jag igen mina glada stunder och njuter av dem med ren passion. Jag delar gärna med mig, för det finns så många underbara vänner, er inräknade, som gör detsamma för mig!

Min positiva period håller i sig. Stadigt och stabilt står den här i den skånska sensommaren och jag tar alla tillfällen i akt att bejaka livslust, vänskap och personlig utveckling. Jag har i veckan undervisat, haft lite ont i öronen men varit glad ändå, kört med bilen genom solnedgångar över skåneslätten, spanat på luftballonger, ätit flera middagar med några fler av de allra bästa och fått några djupa samtal med en person som jag så innerligt önskar att jag kunde packa ner i flyttlasset =)

Hoppas er vecka har varit lika enkel men varm! Jag vet att alla inte befinner sig i samma pinsamma tillstånd som jag och skickar därför positiv energi till de av er som som har behov av lite boost! Ni betyder mycket för mig och gör den här perioden så oändligt värdefull! Delad glädje är dubbel glädje....eller hur var det nu?

Just nu är jag lycklig

...så jag hoppas innerligen att min sinnesstämning ska smitta av sig på er, fina vänner!

Ibland så vaknar man och bara känner att livet är rätt. Att saker ligger på plats, vänner och relationer till folk i ens omgivning känns toppen, spegelbilden på morgonen är till belåtenhet och kläderna sitter som de ska. Musiken som spelas på radion i bilen får en att le, och man skruvar upp volymen och njuter lite, trots den tidiga timmen. Ah, ni fattar! Dagar då allt känns som lycka.

En sådan period är jag inne i för tillfället. Helgen gick för fort och innehöll bara sånt som ger positiv energi: sambon och jag åt en god middag ute i fredags kväll och summerade veckan som gått, allting med flytten börjar äntligen vara på plats och undervisningen går som på räls; vilket ger helgen fri från rättning och elevvård. Vi tog en sväng med bilen för att spana på älskade skåne och någonstans mellan fält och kullar beslutades det att vi ska ha en avskedsfest för några av de allra bästa! Ett hopplock av de personer vi kommer att sakna som mest och naturligtvis massor med god mat samt bartömning. Jo, det är ju nämligen så att det inte finns någon vits med att tulla in alkoholen i Norge, det är dyrt som bara den! Så till vännernas glädje är det botten upp som gäller =)
Den 19e blir det fest och jag är jättelycklig över att alla inbjudna har tacka ja!

Igår hade jag vänner över på tacos. Enkel mat och desto mer avancerat snack. Oj, vad det är lyx och trevligt att bara få hänga med sina vänner en helt vanlig måndag och diskutera allt ifrån sex till huruvida Obama ska ha rättigheten att stänga av internet vid undantagstillstånd! Nej, vi hade säkert inte många rätt i våra diskussioner, men himla trevligt var det i alla fall =))

Måndagskvällen avslutades med att jag körde ensam in till Malmö för att gå på innebandymatch. Fick en inbjudan av älskad vän, eller inbjudan och inbjudan, han har aldrig någonsin aktivt lobbat för att ha familj eller tidigare flickvänner på läktaren, men uppskattade verkligen om jag kom och tittade! Jag kände mig så glad, rörd och nyfiken på samma gång. Det är alltid speciellt när man får myckeln till människors privata rum, till deras liv och världar. Jag är absolut inte kunnig vad gäller innebandy, men hade ändå en helt fantastisk kväll i en liten svensk sporthall! Ibland är enkelhet, underbar vän och lite aktion allt som behövs för att jag ska känna hur kroppen riktigt pirrar av glädje! Förstår ni ens hur det kan vara så? Att man lämnar en match med hela magen full av stolthet och skratt!? Japp, min gulliga P:s lag vann också, vilket inte direkt kändes illa=))

Och nu har snart en halv vecka passerat. Det är undervisning för hela slanten varvat med fika och middagar på stan. Jag kunde ha det värre! Hur har ni det?

Kramar

Dagens bästa och Dagens sämsta!

Jag inleder med torsdagens bästa: fick mitt referensbrev från rektorerna idag. Jo, jag började ju lipa såklart...inte vidare coolcat där inte! Åh, så snälla människor det finns, som med sina ord kan vidröra och berömma så att hjärtat kommer vara varmt länge, länge! Måtte jag även i fortsättningen få arbeta under sådana chefer, för allt annat vore bara ledsamt. Jag vet att jag är en duktigt lärare, helt enkelt för att jag varje dag gör mitt yttersta för att vara just det! För att kunna se mig själv i ögonen på kvällen och tänka: You did good. Men att få se detta i svartvitt, på ett dukument från statlig institution, det är en helt annan femma. Jag mer eller mindre flög ut från mitt arbetsrum! Glädje!

Att jag också får jobba kvar ända fram till vi åker, även fast det splittrar en hel termin, gör mig glad och ödmjuk. Jag får fortfarande ha mina älskade elever i skolan, få njuta av de sista veckorna av undervisning, vägledning och annat skoj! Åh, den enda nackdelen med det är att tiden går fort när man har roligt...

Jag har ju ett antal f.d. elever som jag har en bra kontakt med. Den killen ni känner till vid det här laget, P, (som har jobbat för mig) har jag pratat rätt mycket med om flytten och hur allt känns.
Idag, när jag sa att det känns lite jobbigt att lämna allt och följa med sambon för att starta ett helt nytt liv, känner denna 17,5-åriga kille precis hur jag mår.....funderar lite och svarar sedan:
"nothing in this world that is worth having comes easy" - Bob Kelso".

Förstår ni då varför man älskar gränslöst och imponeras över hur fin han är!?

Och så över till Dagens sämsta:

Jag har inte diskuterat vår flytt med allt och alla. Speciellt inte på jobbet. Där har jag berättat sakligt för mina chefer, och sedan mer detaljerat för ett litet antal som känner mig bra och vet vem jag är privat, hur jag och sambon lever och vilka tankar jag har...

En lärare, lite äldre och kvinnlig, som jag på inget vis har berättat om flytten för (då hon inte känner mig, och jag inte känner henne) stoppar mig i lärarrummet och droppar följande kommentar:

"jahaaaja. så jag hör att du ska flytta utomlands?"
Jag: jooo...
hon vidare: "jahaaja. så den där läääärarutbildningen. Var det bara någon form av lyxlir!?"

Kommentarer på det!?? Vad i H*vete svarar man en sådan människa?

Jag log, klippte med ögonfransarna och svarade: Jaaaadu, människor ser verkligen olika på det där med utbildning. Är inte det lustigt hörrudu?
Sen gick jag...

Som sand genom ett timglas...

...så rinner dagarna förbi.
Oj, inåg just att det där lät väldigt likt introt till Days of our life =). Jag har varit så effektiv de senaste två veckorna, att det är näst intill omänskligt! Tänk vad mycket man hinner med, bara man vill. Nu är det mesta kring flytten fixat. Igår hade jag möte med VD:n för det företag som ska ömbesörja vår flytt, samt med ägaren till den firma som utför flyttstädningen. Båda männen är helt fantastiska på problemlösning, så det känns jättetryggt att lämna mitt liv och vårt bohag i deras händer. Ägaren till städbolaget är dessutom en kollega till mig på skolan, så bättre referens får man nog leta efter! Genast slår det mig att vårt kontaktnät här i skåne är STORT, och jag kommer att känna mig väldigt naken utan det, när vi väl landar i Bergen...upplevde ni det så? Att man inte bara saknar vänner, socialt nätverk, utan också det där ovärderliga kontaktnätet som är så behändigt att ha i de mest absurda situationerna?

De kontakter jag såhär på rak arm kommer att sakna mest är (utan inbördes rangordning):

• Fredrik, som vet allt om fisk och är en fantastisk krögare! Det är lyx att kunna ringa en fiskkock mitt i matlagningen, när han står i sin egen restaurang, och få tips och råd!
• Christer, som är akademikern som håller såväl elever som kollegor i schack och dessutom kan ge råd i allt från yrkesvägledning, relationer och den bästa whiskyn! Mångsidig raring!
• Lotta, överläkaren som lika gärna kan komma över och kolla på ett litet bett, som att ta god hand om svårt sjuka cancerpatienter. Det är skönt med läkare på gångavstånd, som dessutom alltid tar emot en för att man är släkt!
• Magnus, som lika gärna ger mig en arbetsplats, som en match i historiskt kunnande och golf. Storföretagaren som är den bästa mysfarfar jag någonsin har fått chansen att lära känna och respektera.
• Helena, den första chefen och rektorn som jag hade möjlighet att få arbeta för. Delar mina visioner kring unga och lärande i utveckling, och har i sin tur ett kontaktnät som gör mig mörkrädd och grön av avund på en och samma gång!
• Peter. Min mentor och den man jag kommit allra närmast, bortsett från sambon såklart! Att få proffshjälp med att finna sin väg är ingenting som görs enkelt per telefon. Att sitta hos Peter är som att gå en boxningsmatch och sedan smörja balsam på själen. Mycket givande!
• Roger, idrottsprofilen som hjälper mig med allt från löpband till uppsatser. Har alltid glimten i ögat och kan svara på de mest kontiga frågor =)
• Jannika, generalen som är precis lika pålitilig vare sig det gäller jobb eller att smutta alldeles för dyra drinkar! Vilken tjej, hur många sådana finns det egentligen!?
• Ulla; som med sin stil, sin familj, sin golf och sitt kunnande är en ständig källa till inspiration. Det finns ingenting som inte Ulla kan fixa!

Dessa är alltså inte personer som ingår bland mina/våra privata vänner, utan helt enkelt en skön skara med kontakter som alltid finns där och ställer upp, och för vilka jag själv alltid är beredd att ge ett handtag! Hur ser er lista ut? kan ni skilja på "vänner" och på kontaktnät? Naturligtvis finns det ju vänskap med i bilden med alla ovan nämnda, men våra relationer bygger inte på parmiddagar, semesterresor eller att vi bor i samma område. Vi har helt enkelt helt andra anknytningar till varandra, men de är fortfarande mycket värdefulla, och jag kommer att sakna dessa när vi flyttar!

Kramar!