Tisdag, en favoritdag

Vaknade till en mulen, regning dag. Inte någon brådska för min del: eleverna är iväg på mässa i dag, så jag får vara hemma och förbereda inför morgondagens lektioner. Från början hade jag lite panik: tänkte "60 minuter! Vad ska jag prata om? Hur sjutton ska jag orka höra min egen röst så länge? Hur ska jag kunna vara så förberedd att jag kan svara på alla frågor som kan komma upp under en HEL timme!!?"

Har gjort samtliga lektionsplaneringar fram till Påsk (japp, vet att jag är pinsamt överambitiös och har ett bra stänk av kontrollbehov) och nu tänker jag istället:
"Helvete, 60-90 min! Tur att några av passen är långlektioner, hur ska jag annars hinna med allt som jag vill säga??? Allt jag vill berätta, se eleverna reagera på, allt jag själv saknade i skolan...hur ska vi få tid till alla frågor?"

Min slutsats blir denna: jag får helt enkelt skita i att jobba på den underbara Gymnasieskolan, ta 4 år till på Universitetet för att forska, ta min Doktorsexamen och sen få rätten att undervisa studenter på HELA kurser, tre 2-timmarspass i veckan minst, och över 5 veckorsperioder! Perfekt! DÅ kanske jag har tid nog att få sagt allt det som jag vill säga......hhhhrrrpf.

Blev så lycklig igår. Elevernas respons kan verkligen få mig att flyga. Hade lektion inom ämnet Hi B, och eleverna satt utspridda i rummet för grupparbeten. Deras ordinarie lärare höll ställningarna och jag försökte obemärkt att testa några bildspel på Kanonen som visar Power Point. Jag ska ha en lektion inom Hi A senare i veckan, och ville bara kolla att alla bilderna fungerade.

Elevernas arbete stannade upp....de frågade vad det var på bilderna. Jag förklarade lite snabbt att det var en lektion för de som läser år 1 och vad de skulle få lyssna på.

Då säger dessa underbara Hi B elever: "Åh! Vad spännande! Det vill ju vi också få lyssna på. Det fick vi inte höra om under Hi A. Snälla, kan du inte öva din lektion på oss då?? så får vi också höra?!"

Min mentor såg upp, gav klartecken, och utan förberedelser eller mina anteckningar höll jag en liten reviderad genomgång som test-run.

Var helt chockad eftersåt! Vilken känsla!

Dessa Hi B elever har ju valt fortsättningskursen som personligt tillval. De är pålästa och kunniga. De är petiga och noga med att saker ska vara korrekta och relevanta. De älskar historieämnet. OCH, de var helt fascinerade över min undervisning! Den ledde fram till en fantasikt diskussion.

Det värsta man som lärare kan vara med om, är att de ansträgningar man lägger ner varken uppskattas eller leder till verklig kunskap och insikt. I går fick jag feedback på hur en kanonlektion ska vara....helt utan att det ens var meningen!

Därför håller jag inte alls med om att allt i den svenska skolan är skit, att lärarna är patetiska och att eleverna är okunniga och elaka. Skolan är en dynamisk värld fylld med indivder. Allt kan hända. Alla kan förändra sig både till det bättre och det sämre. Jag är så lycklig över att få vara en del av denna värld. Jag är så rädd om mina elever, och tycker att de förtjänar att få hela världen i sina händer. Kanske är det just, när samhället slutar tycka att barnen förtjänar att få allt, som de själva får en självbild av misslyckande, okunnighet och framtidslöshet.

Om en elev inte vet vart London ligger, kan det vara så att den:

a)varit för upptagen med att överleva (krig, familjetragedier mm) för att tycka att det är en ovärderlig kunskap, eller

b)fått höra hån i form av "varför ska du kunna det där. Det e ju inte direkt troligt att du kommer till London i alla fall. Det är inte direkt troligt att du är värd något över huvudet taget".

Det behöver absolut inte alls vara så. Det finns lata barn och unga. Det finns ungar som är rent elaka, både mot sig själva och sin omgivning. Precis som med oss vuxna..

Men vet ni. Här i SWE har det just varit sportlov. Och för somliga av mina kollegor innebär det att man under inga omständigheter kan fråga barnen "vad ska ni gör/har ni gjort på lovet?".

För en majoritet av våra barn/unga har inget svar. Inget svar de i alla fall kan ge ut.

För många elever är timmarna mellan 7-16 de enda på dynget som är trygga. I skolan. Där det finns vänner, jobbiga lärare som ställer krav, vuxna som inte hånar. Jag är såå lycklig över att få vara en del av dessa timmar: även om det innebär att jag kommer få höra glåpord, missmod, illvilja mm. Ett steg i taget, en människa i taget. Förändring är möjlig, när man slutar skylla på otillräckliga system och börjar gripa efter de sandkorn som finns. Just NU. Som en uppmuntran av elever. En uppmuntran som kommer när man minst anar det!

Bara några tankar...

Pinsamt värre

Ibland känns det verkligen att lusten och tiden för bloggande bara tryter. Så var min slutpraktik i full gång, och det råder bråda dagar! Just den här veckan har jag tema mellankrigstid och demokrati. Det är så spännande att få undervisa, en sån enorm egokick när man känner hur eleverna reagerar!

Sambon är borta igen. I helgen har vi promenerat på Norra kyrkogården i Lund och spanat på alla snödroppar (blommor) som kommit! Underbara vår!

Just idag får ni inte fler rader här: är helt fucked up efter att tappert ha kollat mig igenom nattens sändningar från Oscars. Jag dööör, så härlig den showen är!

Om jag fick välja skulle jag vara Heidi Klum i hennes underbara drömklänning och med den snygga maken som acessoar=)
Tjing!

ok, nya tag

Oj, jag missköter mitt bloggande! Har ju två uppgifter att göra, som bara inte blivit av innan: klargöra 5 sanningar om mig själv och skriva en "bästa-lista"! Eftersom jag älskar att läsa sådana lättsamma, men informativa texter på era bloggar, så vill jag ju inte vara sämre!

Fem sanningar om mig:

1. Jag har otroligt lätt för att lära mig, fort går det. Men jag glömmer hälften lika snabbt igen!
2. Jag har stora broblem med att få på mig strumpbyxor. Min anatomi är inte gjord för att krypa ihop till en konstig boll och tråckla på mig nylon utan att fastna i naglar och lilltår...
3. om jag hade haft lite annorlunda kunskaper och förutsättningar, skulle jag velat bli hjärtkirurg. Inga kommentarer till det=)
4. Jag ställer höga krav på alla i min omgivning, men ännu högre krav på mig själv
5. Jag älskar ofta och mycket och många människor. Skulle inte klara mig utan ren kärlek.

Japp, där ser man alltså. Sanningen är ju som bekant subjektiv, men så är det ju bara jag som får författa i denna blogg!

Vidare: här bjuder jag på en variation av mina bästa....

....dryck: coca cola med is och citron/ cosmopolitan

....skor: faktiskt ecco, som har tuffat till sig och gör grymt sköna tass-skydd

....stad: jag säger gärna Lund, men har ju ingenting emot Paris eller New York heller.

....tv-serie: Skulle gärna vara en del av Gilmore Girls, men SaTC är ju en självklar vinnare

....träningsmusik: pinsamt nog, så hoppar jag bra till Dj Bobo, hahahaha.

....frisör: finns på SKULT i Lund och heter Johanna! Grymt duktig på kemi, hennes slingor eller färgningar blir bättre än i dina drömmar

....fredagsmat: är en köttätare och bangar aldrig en vällagad oxfilé

....efterrätt: jag skulle kunna döda just nu för färska jodrgubbar doppade i vit choklad. Enkelhet.

....färdmedel: någonting där jag inte behöver trängas med såå många andra, och där någon annan kör/styr. Härliga bilar eller ett privat jet tror jag platsar i denna kategori...men jag vet ju inte säkert förstås...

....vårtrenden: att den egentliga är så hippieful, att det är fritt fram att skapa sin egen alternativa trend. Min får glamour/plain simpel/sailor/chick som labels

....vännen: den som aldrig kräver nåt, men alltid vågar ringa när den behöver en vän tillbaka

....månaden: mellan hägg och syren brukar det ju heta. Månaden varierar ju starkt nu för tiden=)

sten i ryggsäcken: all tillgång till vetenskap, kunskap och lärande som inte ens är tungt att släpa på!

....livsfilosofi: ingen kan få dig att känna dig underlägsen, utan ditt eget samtycke. (Eleanor roosevelt)

....veckodag: tisdagar, då jag börjat acceptera att det är ny vecka, men ändå ganska nära helg igen!

....barndomsminne: alla mys-fredagar med snacks, film och hela familjen samlade

....förutsättning: säger som IKEA-pappaIngvar: "Det mesta är ännu ogjort! Underbara framtid!

Så där! Nu känns det lite bättre, lite mer ordning och reda även på bloggen=)

Ha en fantastisk hel ni alla. I morgon ska vi fira alla hjärtans helg tillsammans med ett annat par. Kärlek och vänskap tillsammans!

Litet klargörande..

...jag anser alltså INTE att föräldrarlediga eller "hemmafruar/män" på något vis är att betrakta som arbetslösa och därmed utanför det vanliga arbetslivet och samhället. Jag ser heller INTE ner på ofrivilligt arbetslösa människor, men känner mig själv så pass väl, att jag skulle bli både ledsen och galen om jag inte fick gå till jobbet om morgonen.

Hittade för övrigt ett klipp på youtube. Jag och min syster sjöng gärna på denna låt, och jag tror till och med att mamma gillade den, även om hon nu aldrig skulle medge något sådant=)

Är jag bara bortskämd?

Har ägnat hela dagen åt att läsa in mig på mitt arbetsområde. Ska undervisa inom ramarna för Historia A, och ämnena blir för de första två veckorna Mellankringstiden och Demokrati samt Diktatur och Folkmord. Därav har jag plöjt mig igenom Folkmordens Historia samt Sven Lindqvists nyutkomna essäsamling Med avsikt att förinta.

Det är mitt i all denna grymhet och ondska, orättvisa och otydliga gränser mellan rätt och fel, eller snarare rättvist som jag kommer på mig själv med att undra: är jag bara bortskämd?

Jag är inne i en period av livet som faktiskt, utifrån min väldigt subjektiva uppfattning, är omänsklig. Det är tufft att vara tjej, nästan 26 och snart färdigutbildad. Eller? Är jag bara bortskämd som har magknip om nätterna och ångest i mina drömmar? Jag VET att de möjlighter jag har, var otänkbara för många ur mammas eller mormors generation. Jag VET också att det under så gott som hela 1900-talet funnits miljontals människor i våra I-länder, som levt som djur. Och här sitter jag, lilla jag och klagar?! Det känns liksom surrealistiskt.

Men faktum kvarstår: jag ska undervisa mina elever i mänskliga rättigheter, demokratiska värdegrunder, utvecklingsprocesser och det hopp som mänskligheten och då framförallt unga människor har levt på i decennier. Hur gör jag det på ett trovärdigt sätt, när jag själv befinner mig i en så orolig del av mitt liv?

Jag tycker helt ärligt att det är svårt just nu. Jag oroar mig för att inte få jobb, för det där csn-lånet försvinner inte av sig själv. Utöver det oroar jag mig för att vara arbetslös, eftersom min egen uppfattning är, att man via sitt arbete också har en definierad plats i samhället. I mina ögon är det destruktivt att inte få vara en del av samhällets vardag, att sitta och se alla vanliga, men ack så viktiga personer vänta på bussen eller sitta i bilköer en tidig tisdagsmorgon på väg till arbetet.

Som om det inte vore nog, oroar jag mig för att inte räcka till. Som nyutexaminerad lärare med överambitioner och tron på den goda skolan, som flickvän till den sambo, vars ansikte jag mest sitter och saknar...då han alltid är på språng med jobbet och således tillhör den där viktiga, upptagna skaran..

Jag har hjärtklappning och svårt att somna om nätterna, för att jag hör mina tankar snurra runt i huvudet. Att vara 25 och tjej innebär (i min värld) att hinna vara lagom social: fester, middagar, cocktails, sittningar eller bara the hemma hos vänner. Att vara lagom påläst: akademiska studier kräver en lagomhet som är rätt sjuk sometimes, den så kallade allmänbildningen kräver ett visst mått av vakenhet, mognad, kulturellt intresse (att gå på bio, utställningar, läsa kultursidorna, ledarna och all politik är bara minimum). Det innebär också att sitta på alla stolar samtidigt: vara en dotter i en familj som inte är en familj för sin dotter, att vara svärdotter till någon som just börjat förstå och uppskatta mig för den jag är, att vara sambo till barnbarnet, en tjej som gör farmodern besviken över bristen på lust att skaffa familj; yngla av mig...

Jag känner mig stressad över att vara tjej och 25, och veta att det finns så mycket som man ska göra, helst innan 30, eller ännu hellre: i går! Det är stressande att vara så priviligerad som man är. Jag kan inte ens förstå hur det skulle kännas att vara ung och krigsfånge, eller leva på ransoneringar och inte få tillgång till utbildning osv. Men med en värld full av tillgångar och möjligheter finns även sååå många krav...

Ett väldigt flummigt inlägg, men ibland så skulle jag bara vilja somna ifrån alltihopa...och vakna om sisådär 20 år...
Tjing!

Ett litet smakprov!

På årets första grillning! Helgen var varm och supersolig här i Lund, och vi fick en sån lust att känna lite hopp om ljusare och mysigare tider. Det blev grillad kycklingfilé, bakpotatisar med vitlökssmör och Chèvregratinerade sparrisar i vitvinssås.

Efter den goda söndagsmiddagen satt vi och såg solen gå ner i Öresund. Det var så vackert och man kände sig precis som nykär! Jag ville bara dela med mig av stämningen till er. Det är min alla hjärtans dags-present till er, som jag tycker så mycket om!

Tjing

Sverige: storebror ser dig!

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka i vissa frågor. Som detta tänket kring "Storebror ser dig". Jag är å ena sidan dödligt trött på alla de som börjar gorma integritetskränkning så fort en endaste liten övervakningskamra ska monteras upp i bussar, på torg eller inom skolan. Då känner jag liksom: kolla mig gärna när jag väntar på bussen eller när jag jobbar i en otrygg miljö. Så länge man har rent mjöl i påsen ska man väl inte behöva få ont i magen av kontroller liksom?!

Å andra sidan kan jag bli totalgalen över det statliga behovet att dela in befolkningen i diverse listor. Vad man än gör, så nog hamnar man listad någonstans och problemet är att dessa listor inte alltför sällan hamnar i händerna på någon som inte alls ska ha den informationen om mig (enligt mig själv).

Sambon jobbar och jobbar...för det mesta utomlands. Eftersom han inte verkar tycka att detta är jobb(igt) nog, har han även ett eget företag. Och i samband med att han registrerade sitt företag för något år sedan, så hamnade han och våra telefonnummer på ett antal listor.

Så nu ringer det på daglig basis äckliga, otrevliga telefonförsäljare, marknadsundersökare, byråkrater och annat löst folk hem till oss på alla tänkbara tider på dygnet!!!! Sambon är för det mesta inte hemma (det är man ju nästan bara om man är arbetslös, hemmafru eller student) och dessa otrevliga männiksor vill bara prata med sambon. Jag säger aldrig att han är bortrest, för man vet ju inte vem som finns i andra änden av luren (jag vill Inte hjälpa de lokala inbrottstjuvarna på traven) och när dessa otrevliga, mummlande, tröttsamma människor får veta att sambon är på jobbet, säger de att de ska återkomma en annan gång, eftersom företaget är registrerat på karln, och därmed är det HEMLIGT vad ärendet gäller!!!

Hur, hur, hur har dessa töntar rätt att få ut dessa listor med telefonnummer, när de sedan inte ens kan ta ett NEJ, till att telefontracka oss vanliga dödliga?! Där går liksom min gräns för storebror ser mig- syndromet.

Vi vet faktiskt inte hur vi ska undkomma dessa människor. Det hjälper ju inte att vara registrerad i det där "spärra-alla-telefonförsäljare-registret". Suck....är bara sååå trött.

En positiv del av sambons eviga resande är däremot det ständiga flödet av smink, acessoarer, väskor och crèmer som han kan leverera. Taxfree javisst, men även många länder som är otroligt mycket billigare än kära SWEA.

Ikväll kommer han hem med ovanstående Chanelsmink ur spring 2008- collectionen. Jag älskar att vara både vettig och fåfängd på en och samma gång=).

Tjing

VFU

VFU står för "verksamhetsförlagd utbildning" och följer som en röd tråd genom samtliga kurser på utbildningen. Helt enkelt för att man ska förstå från första början, vilket yrke det är man har valt att ägna sitt liv åt!

Jag har en VFU-vecka just nu. Skulle hellre säga att det står för verklightesförankrad undergång! Fick kasta mig in i hetluften direkt, då det fanns risk att min mentor skulle bli hemma för vård av sjukt barn. Han frågade snällt om jag (med en kvälls varsel) kunde tänka mig att ta över hans lektioner?

Japp, satt uppe och pysslade, dubbelkollade, tänkte och skrev till tidiga morgontimmen. Min mage var i full uppror, och jag trodde såklart att det kunde direktrelateras till akut nervöst sammanbrott.

Morgonen kom, och det visade sig att jag trots allt inte skulle behöva hålla lektionerna, då min mentor kunde ta sig till jobbet. Jag, däremot, kunde inte ta mig någonstans: säger bara vinterkräksjuka!!!

Så, nu är det andra dagen som jag ligger hemma och funderar på om jag gjort någonting för att reta Gud. Fattar inte varför det ska vara så omöjligt för mig att få vara frisk?!? Just för tillfället är världen rätt trist, för man kan inte ens ligga hemma och småäta snacks och kolla tv. Allting som stoppas i mun är bara en plåga!

Försöker ändå att vara lite produktiv: ska utforma en vetenskapligt korrekt enkätundersökning som eleverna ska få delta i. De ska utvärdera ett visst undervisningsmoment och svaren ska syfta till att visa hur kursmål, ämnesplan och läroplanen har tillämpats i klassrummet.
Till min hjälp har jag just fått hem ytterligare en kartong med kurslitteratur från Adlibris. Jag tycker all form ab kvantitativ forskning är supertråkigt, och har under hela undervisningen försökt hålla mig till mer kvalitativa undersökningsmetoder...men nu måste vi göra såhär.

Mamma ringde för att höra hur Examensfirandet ska utformas till sommaren. Orkar inte ens prata om det. Känner väl lite så, att jag helst vill fira min examen med de som faktiskt visat intresse för min utbildning under de fem senaste åren...och tyvärr inbegriper inte det min närmaste familj. Hur gör man då? Några förslag? Mormor är nog den enda som varit riktigt engagerad, och utöver det hela sambons släkt förstås! Och en massa vänner....förslag, någon?!

Nu ska jag titta vidare på Gossip Girl och drömma mig bort ett slag. Tror att jag skulle passa bra in på upper east side: det verkar som de enda kvaliteterna man ska ha där är förmågan att bära upp de snyggaste skorna/väskorna och vara århundradets bitch när det behövs. Inte alls så svårt ju! =).

Kramar

Tiden springer ifrån mig!!!

Veckan har varit helt galen. Upp tidigt, x2000 tur och retur till Unversitetet varje dag (ingen höjdare när det vankas snöstorm över så gott som hela landet). Massor med seminarier som jag höll på att somna på, har nämligen haft svårt att sova på nätterna. Stormen får hela våningen att tjuta, känns det som, och huvudet snurrar av tankar mest hela tiden.

Ledig helg rent jobbmässigt, pluggmässigt är den dock ett virrvarr av måsten, krav och deadlines. Veckans absolut bästa nyhet: C-uppsatsen är ÄNTLIGEN klar! Jag får respondera på den inom snar framtid, men den är nog något av det bästa jag skrivit, så därmed blir den lätt att försvara! Tycker mest synd om mina opponenter, för de får en komapkt text på 50 A4sidor, enkelt radavstånd utan bilder eller grafer, att försöka ta sig igenom! Hahahahahaha....

I kväll har G, lillebror, och sambon ätit min hemmalagade middag, serverade kycklingspett och spett med frukt & grönsaker, jasmineris och jordnötssås. Efter det tog vi oss ner på stan för att se helgens SF-premiär: Charlie Wilsons War.

Jag säger bara: sätt ihop Julia Roberts, Tom Hanks och Philip Seymore Hoffman, och det kan bara bli lysande! Helt enkelt en kanonrolig, tänkvärd och även tragisk film som ni alla måste se snarast!

Nu, åter till SOU, japp, statens offentliga utredningar är verkligen ett sant lördagsnöje=)....eller vad säger du Fia=). Neee, men ibland måste man helt enkelt....

På återseende!