Här i Bergen är klockan 22:30. Vi har varit ute i stan och ätit oförskämt gott och druckit lite vin på det. Fredagsmys helt enkelt och ett skönt sätt att slippa se alla flyttkartonger som ännu ej är uppackade.
Helgen bjuder på två "tillfällen att fira": i morgon firar jag och sambon 6-års dag tillsammans =) Det är ju himla trevligt förstås, så i skrivande stund sitter jag och letar lite matinspiration. Min tanke är att det blir en hemmalagad 4-rättersmiddag med lite mindre smakretare istället för en STOR tung middag...det konceptet körde vi ju nämligen nu ikväll och bearnaisessåsen känns i hela kroppen för tillfället, hahaha.
Firande nummer 2 är ju alltså Fars dag som infaller på söndag! Då jag är en äkta pappagris, har alltid varit och kommer alltid att vara, så har jag redan skickat min hälsning. Och just detta fick mig att tänka på en sak:
Kommer ni ihåg för typ ett år sedan? Jag hade något bra att tipsa er om då, men sen försvann det ut ur huvudet och jag glömde helt bort att posta mitt inlägg! Well, bättre sent än aldrig!
Ni älskade vänner som dels är så himla duktiga på att fota er vardag, era barn mm. och även i många fall bor långt ifrån nära och kära. Om man som jag tycker att just egentagna bilder är mycket värdefulla och roliga att dela med sig av rent fysiskt (att faktiskt få hålla ett fint kort i handen) och inte endast via bloggen/mailen/internet så tror jag att ni kommer att uppskatta den här hemsidan lika mycket som vi gör här hemma:
Sajten heter Dina Vykort och är fantastiskt trevlig. Du går in och väljer att sända ett fint vykort till någon du tycker mycket om. Helt efter eget tycke och smak väljer du din framsida: antingen har sidan färdiga vackra motiv från duktiga bildkonstnärer, eller (och här kommer det fina) så väljer du att ladda upp någon av dina egna, fina foton! På kortets framsida kan du få en eller flera bilder tryckta. Sen är de bara att vända på kortet, skriva din hälsning med egenvald stil och välja leveransdatum och mottagare! Beställningen går direkt till ett tryckeri i Kalmar och sedan vidare till Posten som leverar ditt kort. Går man in innan kl. 12 på vardagar och lägger sin beställning, så leveraras kortet inom Swea nästkommande dag. Utlandsleverans tror jag tar ca 4 dagar över Atlanten och 2 inom tex Norden. Varje kort kostar nätta 20 sek att skicka =). 25 sek för kort till hela resten av världen. Personligen tycker jag att det är prisvärt, för när man annars går till tex Gallerix så är korten i regel dyrare än så, det tillkommer porto och bilderna blir ofta rätt så opersonliga! Mamma har valt att köpa ramar på Ikea och sedan ramat in alla kort vi har skickat, så på så vis får man ju både en hälsning och lite fin konst (om man är en vass fotograf) för pengarna! Vi använder tjänsten flitigt för både vardagsmotiv (hälsningar) och semesterkort. Jag såg även till att använda den till alla förra årets julkort. Där på sajten har jag registerat min profil och de adresser jag ofta använder, på så vis sparas de där och kan användas när jag känner lusten falla på =)
Sajten och tjänsten har funnits i 1,5 år och hittills har den inte fått några klagomål =)
Hrrmmm, anledning till att jag vet det är för att affärsidén är min älskade sambos, och företaget ägs av oss och två andra delägare...
Ett litet tips till er för att underlätta inför julkorten och testa något mysigt och personligt!
Kram fina vänner
Uppdatering: hahaha, oj, läste just några smarta kommentarer och inser ju när jag själv tittar på min text att jag nog varit lite otydlig: självklart har jag ju inte glömt av själva sajten i sig, utan det som försvann ur hjärnan var Löftet jag gav till bla Annika och Anna för länge sedan. Tanken om att tipsa om hemsidan och tjänsten har slagit mig vid många tillfällen, men så slår den där svenska blygheten till: vågar jag skriva om detta? Hur gör jag i så fall för att inlägget inte ska vara en enda stor, trist reklamyta? Nu är det ju så att jag inte kan stoltsera med ägarskapet, det gör sambon och hans två fantastiskt duktiga delägare. Sidan och själva affärsidén har sambon själv byggt och samtliga konstnärer är handplockade. Företaget har en hel del spännande samarbeten med företag. Jag är ju en stolt flickvän dock =)
fredag 6 november 2009
Lite ditt och lite datt
Hallå där! "Idag är det fredag" (säger jag käckt med min mest pedagogiska röst) och jag är en riktigt helg-älskare. Jag KAN helt enkelt inte vara på dåligt humör när fredagen kommer, hur trött jag än är.
Vet ni, jag fortsatte fundera massor kring det jag snuddade vid i mitt tidigare inlägg, d.v.s. att den relation vi skapar med hjälp av våra bloggar känns stark och på riktigt även då vi inte har träffats i verkliga livet. Jag hade ju min egen teori om att det kanske är just formen som gör det lätt att skapa band: att text, ord som blivit nedskrivna på något vis väger tyngre, känns mer sanna än de som bara trillar ur folks mun i förbifarten?
Naturligtvis är det ju så att även innehållet i bloggarna skapar relationer och reaktioner. Men själv fungerar jag nog så, att har jag väl fallit för en blogg (och människan bakom den) så blir jag glad och känner mig trygg när jag ser att vederbörande har uppdaterat; om sedan innehållet håller ojämn kvalité rör mig då inte alls i ryggen! Det är ju ändå ORD skapade av någon som jag gillar och bryr mig om!
Sen har vi ju stilen på bloggarna. Inte att förglömma! Några är ni som valt att spetsa era bloggar till att inrikta er på specifika ämnen. Mode, ekonomi, studier, mammaledighet, resor...självklart intresserar det mig när bloggar har en speciell stil. Det gör det ju enkelt att finna liksasinnade vänner som man aldrig hade snubblat över i sin egen värld. Med stil kan ju också menas det stilistiska, att man känner samhörighet med en viss bloggares stilistiska förmåga. Jag kan både känna avund (åååh, tänk om man kunde skriva så) värme och kärlek för de bloggar jag snavar över, där just stilen får mig att återvända dag efter dag. Ett personligt tilltal, en viss ton eller att någon väljer att dela med sig av sitt liv via många bilder och generösa videoklipp är ju en lyckad bandning av innehåll och stil och gör att man som läsare ganska fort känner gemenskap med skribenten.
Sen har vi sådana bloggar som min, där det blir lite random. Jag har länge tänkt vara duktig och sätta etiketter på mina inlägg, men kommer liksom inte på vilka kategorier jag skulle kunna sortera min text under? (vardagsliv, recept, vardagsliv och så lite mer vardag?) Jag tror att även om det låter extremt tråkigt när man beskriver bloggen så, så är det mitt favoritsätt att få publicera text på! Obunden och fri. Med ketchupeffekt, allvar och skoj. Oj, vad lyx det är att dels få följa er in i er vardag, era tankar som uppkommer i de mest oväsentliga situationer och se blider som får en att känna det som att man verligen var där, fick följa med! Lyxen att sedan få detsamma tillbaka, att veta att några tappra vänner har lusten och intresset att verkligen vilja följa min vardag är nog varför jag gillar detta med bloggandet, och därmed också varför jag gillar att skapa vänskapsband och relationer med bloggisar. Jag kanske är helt ute och cyklar nu, men det känns ibland som att bloggande människor (hur olika vi än må vara) har ett karaktärsdrag gemensamt: vi tar oss tid att vara eftertänksamma.
För det tar tid att posta inlägg, för att inte tala om att läsa alla bloggar man älskar och sedan lämna en kommentar som känns värdefull i sammanhanget? Är det så att vi finner vänner via bloggen (trots att vi är så olika och lever så olika liv) för att vi alla har detta gemensamt?
I kommentarerna till förra inlägget kom Marianne med ännu en intressant vinkling av varför bloggar, texterna och de som skriver känns som på riktigt, sanna. Varför de berör och skapar vänskapsband. Hennes tanke var så fin att jag väljer att citera henne: "När man sitter på sin kammare och skriver blir det mer koncentrerat och alla får prata till punkt, på något sätt."
Sorligt men sant, så är det nog så. Världen och vardagen är stressig. Människor har väldigt lite tålamod med både sig själva och andra, avbyter i såväl diskussioner som telefonsamtal. Är det så att bloggandet lever så starkt (och skapar sådana härliga ärliga relationer) just för att vi äntligen tillåts att tala till punkt? Med våra egna ord dessutom. Jag tycker att det ändå var ett himla enkelt och fint sätt att beskriva varför vi skriver våra bloggar och känner kärlek och värme för varandras texter!
Det var mitt bidrag till debatten =). Återkommer med all säkerhet lite senare, men nu ska jag bege mig ut i det fina höstvädret och njuta av lukten av saltvatten. Kram på er!
Uppdatering: När ni ändå är i farten och såklart klickar er vidare till Mariannes härliga blogg via länken här ovan, passa då gärna på att läsa de ord av visdom och kärlek som hon har publicerat idag!
Vet ni, jag fortsatte fundera massor kring det jag snuddade vid i mitt tidigare inlägg, d.v.s. att den relation vi skapar med hjälp av våra bloggar känns stark och på riktigt även då vi inte har träffats i verkliga livet. Jag hade ju min egen teori om att det kanske är just formen som gör det lätt att skapa band: att text, ord som blivit nedskrivna på något vis väger tyngre, känns mer sanna än de som bara trillar ur folks mun i förbifarten?
Naturligtvis är det ju så att även innehållet i bloggarna skapar relationer och reaktioner. Men själv fungerar jag nog så, att har jag väl fallit för en blogg (och människan bakom den) så blir jag glad och känner mig trygg när jag ser att vederbörande har uppdaterat; om sedan innehållet håller ojämn kvalité rör mig då inte alls i ryggen! Det är ju ändå ORD skapade av någon som jag gillar och bryr mig om!
Sen har vi ju stilen på bloggarna. Inte att förglömma! Några är ni som valt att spetsa era bloggar till att inrikta er på specifika ämnen. Mode, ekonomi, studier, mammaledighet, resor...självklart intresserar det mig när bloggar har en speciell stil. Det gör det ju enkelt att finna liksasinnade vänner som man aldrig hade snubblat över i sin egen värld. Med stil kan ju också menas det stilistiska, att man känner samhörighet med en viss bloggares stilistiska förmåga. Jag kan både känna avund (åååh, tänk om man kunde skriva så) värme och kärlek för de bloggar jag snavar över, där just stilen får mig att återvända dag efter dag. Ett personligt tilltal, en viss ton eller att någon väljer att dela med sig av sitt liv via många bilder och generösa videoklipp är ju en lyckad bandning av innehåll och stil och gör att man som läsare ganska fort känner gemenskap med skribenten.
Sen har vi sådana bloggar som min, där det blir lite random. Jag har länge tänkt vara duktig och sätta etiketter på mina inlägg, men kommer liksom inte på vilka kategorier jag skulle kunna sortera min text under? (vardagsliv, recept, vardagsliv och så lite mer vardag?) Jag tror att även om det låter extremt tråkigt när man beskriver bloggen så, så är det mitt favoritsätt att få publicera text på! Obunden och fri. Med ketchupeffekt, allvar och skoj. Oj, vad lyx det är att dels få följa er in i er vardag, era tankar som uppkommer i de mest oväsentliga situationer och se blider som får en att känna det som att man verligen var där, fick följa med! Lyxen att sedan få detsamma tillbaka, att veta att några tappra vänner har lusten och intresset att verkligen vilja följa min vardag är nog varför jag gillar detta med bloggandet, och därmed också varför jag gillar att skapa vänskapsband och relationer med bloggisar. Jag kanske är helt ute och cyklar nu, men det känns ibland som att bloggande människor (hur olika vi än må vara) har ett karaktärsdrag gemensamt: vi tar oss tid att vara eftertänksamma.
För det tar tid att posta inlägg, för att inte tala om att läsa alla bloggar man älskar och sedan lämna en kommentar som känns värdefull i sammanhanget? Är det så att vi finner vänner via bloggen (trots att vi är så olika och lever så olika liv) för att vi alla har detta gemensamt?
I kommentarerna till förra inlägget kom Marianne med ännu en intressant vinkling av varför bloggar, texterna och de som skriver känns som på riktigt, sanna. Varför de berör och skapar vänskapsband. Hennes tanke var så fin att jag väljer att citera henne: "När man sitter på sin kammare och skriver blir det mer koncentrerat och alla får prata till punkt, på något sätt."
Sorligt men sant, så är det nog så. Världen och vardagen är stressig. Människor har väldigt lite tålamod med både sig själva och andra, avbyter i såväl diskussioner som telefonsamtal. Är det så att bloggandet lever så starkt (och skapar sådana härliga ärliga relationer) just för att vi äntligen tillåts att tala till punkt? Med våra egna ord dessutom. Jag tycker att det ändå var ett himla enkelt och fint sätt att beskriva varför vi skriver våra bloggar och känner kärlek och värme för varandras texter!
Det var mitt bidrag till debatten =). Återkommer med all säkerhet lite senare, men nu ska jag bege mig ut i det fina höstvädret och njuta av lukten av saltvatten. Kram på er!
Uppdatering: När ni ändå är i farten och såklart klickar er vidare till Mariannes härliga blogg via länken här ovan, passa då gärna på att läsa de ord av visdom och kärlek som hon har publicerat idag!
onsdag 4 november 2009
Bara ledsen
Ja. Idag är jag faktiskt bara så ledsen. Vet ni, det är konstigt att ni, mina "bloggisar" känns så nära även fast jag inte har fått chansen att träffa er alla personligen (än). Jag kan ibland uppleva att jag till och med känner mer glädje eller sorg när någon av er har det bra eller när något ledsamt inträffar? Kanske kan det har att göra med att våra möten i text blir på allvar, inte som med kollegan i korridoren där man käckt säger "hur mår du?" och får ett lika snabbt och opersoligt "bara braaa!" tillbaka. Här, när vi alla skriver om vår vardag med humor, värme, sorg, ångest och hopp så blir det per definition att ord i textform på något vis väger tyngre.
Kanske är det därför som det också känns tyngre när någon av er har det tufft?
Svammel, svammel. Ett onödigt långt inlägg för att bara få säga: idag är jag ledsen. Jag har gråtit en liten skvätt över att världen känns orättvis och därefter sänder jag många varma och kärleksfulla hälsningar till älskade fina Anne och hennes M.
Nog sagt eller hur?
Kanske är det därför som det också känns tyngre när någon av er har det tufft?
Svammel, svammel. Ett onödigt långt inlägg för att bara få säga: idag är jag ledsen. Jag har gråtit en liten skvätt över att världen känns orättvis och därefter sänder jag många varma och kärleksfulla hälsningar till älskade fina Anne och hennes M.
Nog sagt eller hur?
fredag 30 oktober 2009
Glömde
Jo, detta mitt uppvaknande hade också liknelser med hur det var när skåne fick sin jordbävning för drygt ett år sedan. Även då var jag idioten som inte hade koll på varken armar eller ben, haha.
Om ni vill ha en rofylld kväll vill jag tipsa er om Melissa Horn. Hon går sedan två veckor varm på min playlist @ spotify. Melissa gör musik som ger balsam för själen och med ett språk som är naket och genialt. Storslaget!
Om ni vill ha en rofylld kväll vill jag tipsa er om Melissa Horn. Hon går sedan två veckor varm på min playlist @ spotify. Melissa gör musik som ger balsam för själen och med ett språk som är naket och genialt. Storslaget!
TRÖTT
Klockan är 00:26 här i Norge-land. Jag är trött som få. Så trött att det snarare känns som att jag inte är levande. Alla som vet hur jag i vanliga fall ever mitt liv (speciellt Emma!) vet att normalt har min kväll inte ens börjat än! Jag går sällan och lägger mig före 03, älskar natten för mycket för att sova bort den helt enkelt..
Men nu är jag alltså inte fit for fight. Kan det möjligen ha att göra med hur jag vaknade i morse tro?
Vaknade är nog fel ord. Blev uppsliten ur sängen är nog en bättre beskrivning. För jag vaknade till brandalarmet som nära nog gav mig spruckna trumhinnor. Nu tänker ni troligen på brandvarnarens lilla piiiip, men nej då. Detta var den stor, runda, röda plåtmekanismen som rrrrrrringde med full stryrka. Ni vet, den där som är centralkopplad till HELA huset, går direkt till brandkåren och reagerar redan vid rökutveckling. DEN väckte mig och kissarna ur vår skönhetssömn!
Jag skakade i hela benen, undrade vilken dag det var, vilket land jag befann mig i, var jag skulle ta vägen (ut, upp, ner...fanns sååå många valmöjligheter) om det var väsentligt att klä på sig eller om sidennattlinne skulle fungera och HUR jag skulle få med mig kissarna....
Många frågor där. Några minuter senare stod jag på trottoaren utanför iklädd löpartights från nike, under nattlinne och med en seglarkavaj (??) över.....sexy as hell. Ute var det skitkallt, mina bara fötter i birkenstock mådde sådär och ett antal elektriker skrattade gott åt mig och förklarade käckt på norska att faran var över, de hade råkat svetsa lite i en korridor som då blev rökfylld....
Hur f-n skäller man ut någon på norska iklädd den fulaste munderingen ever och med skakande ben och frusna tår??
Jag tog mig in, försökte få igång min dag och tog mig vidare till gymmet så nikebyxorna väl fick lite sällskap. Resten av dagen har bara varit helt fel.
Så nu går jag och lägger mig och hoppas få vakna på ett angenämt sätt imorgon. Men för säkerhetens skull har jag lagt ombyte bredvid sängen, matchat och snyggt och varmt. Man måste ju i alla fall rökdyka med stil nästa gång tillfälle erbjuds!
Tjing!
Men nu är jag alltså inte fit for fight. Kan det möjligen ha att göra med hur jag vaknade i morse tro?
Vaknade är nog fel ord. Blev uppsliten ur sängen är nog en bättre beskrivning. För jag vaknade till brandalarmet som nära nog gav mig spruckna trumhinnor. Nu tänker ni troligen på brandvarnarens lilla piiiip, men nej då. Detta var den stor, runda, röda plåtmekanismen som rrrrrrringde med full stryrka. Ni vet, den där som är centralkopplad till HELA huset, går direkt till brandkåren och reagerar redan vid rökutveckling. DEN väckte mig och kissarna ur vår skönhetssömn!
Jag skakade i hela benen, undrade vilken dag det var, vilket land jag befann mig i, var jag skulle ta vägen (ut, upp, ner...fanns sååå många valmöjligheter) om det var väsentligt att klä på sig eller om sidennattlinne skulle fungera och HUR jag skulle få med mig kissarna....
Många frågor där. Några minuter senare stod jag på trottoaren utanför iklädd löpartights från nike, under nattlinne och med en seglarkavaj (??) över.....sexy as hell. Ute var det skitkallt, mina bara fötter i birkenstock mådde sådär och ett antal elektriker skrattade gott åt mig och förklarade käckt på norska att faran var över, de hade råkat svetsa lite i en korridor som då blev rökfylld....
Hur f-n skäller man ut någon på norska iklädd den fulaste munderingen ever och med skakande ben och frusna tår??
Jag tog mig in, försökte få igång min dag och tog mig vidare till gymmet så nikebyxorna väl fick lite sällskap. Resten av dagen har bara varit helt fel.
Så nu går jag och lägger mig och hoppas få vakna på ett angenämt sätt imorgon. Men för säkerhetens skull har jag lagt ombyte bredvid sängen, matchat och snyggt och varmt. Man måste ju i alla fall rökdyka med stil nästa gång tillfälle erbjuds!
Tjing!
tisdag 27 oktober 2009
Landat?
Nja, landat har vi då verkligen inte gjort. Varken mentalt eller inredningsmässigt. Men rent bokstavligt så har vi i alla fall landat: närmare bestämt på Flesland Airport, Bergen Norway. Detta inträffade redan den 7:e oktober men som ni vet har vi haft lite strul med internet här. Sambon (sista minuten-människa) tyckte gott att vi kunde vänta med att få internet inkopplat till vi väl var på plats. Han glömde tydligen bort att vi skulle flytta till ett land där ingenting går fort att lösa...
Så vi har vackert fått leka med Nordens segaste mobila internet i 3(!!!) veckor innan vi nu äntligen fått vårt eget trådlösa nätverk att fungera! Jippie!! Nu kan jag med andra ord blogga, läsa alla era bloggar, ta del av nyheterna och annat livsviktigt. Hur det sen kunde vara så att det mobila internetet klarade skype(endast chat), FB (ibland) och mailen tänker jag inte ens försöka klura ut!??
Som sagt: vi är i alla fall på plats nu och ni ska veta att era kommenterar som jag har fått via världens bästa Petchie verkligen betydde sååå himla mycket! Det har varit en jobbig flytt och det är fortfarande jobbigt, om jag ska vara ärlig. Så skönt då att veta att ni alla finns där ute. KÄRLEK.
Jag ska svara på mail och även på era kommentarer såklart. Det lär nog ta mig en vecka eller två att läsa ikapp hur ni alla har haft det sedan sist och det kommer vara ren njutning! Jag trodde inte att man kunde vara så bloggosfär-beroende, men oj så tråkigt livet blir utan alla era vardagsäventyr och betraktelser!
KRAM på er så länge //Lia
Så vi har vackert fått leka med Nordens segaste mobila internet i 3(!!!) veckor innan vi nu äntligen fått vårt eget trådlösa nätverk att fungera! Jippie!! Nu kan jag med andra ord blogga, läsa alla era bloggar, ta del av nyheterna och annat livsviktigt. Hur det sen kunde vara så att det mobila internetet klarade skype(endast chat), FB (ibland) och mailen tänker jag inte ens försöka klura ut!??
Som sagt: vi är i alla fall på plats nu och ni ska veta att era kommenterar som jag har fått via världens bästa Petchie verkligen betydde sååå himla mycket! Det har varit en jobbig flytt och det är fortfarande jobbigt, om jag ska vara ärlig. Så skönt då att veta att ni alla finns där ute. KÄRLEK.
Jag ska svara på mail och även på era kommentarer såklart. Det lär nog ta mig en vecka eller två att läsa ikapp hur ni alla har haft det sedan sist och det kommer vara ren njutning! Jag trodde inte att man kunde vara så bloggosfär-beroende, men oj så tråkigt livet blir utan alla era vardagsäventyr och betraktelser!
KRAM på er så länge //Lia
lördag 3 oktober 2009
Helt sjukt fel!
Ja, allting känns ju inte så förstås. Men i går var jag med om någonting som kändes helt sjukt FEL. Ni vet sådär, när det känns som att man flyter ut ur sin egen kropp och ser sig själv lite från ovan stå mitt i en situation som känns både komisk och lite klentroget idiotisk!?
Jag tog mig en sväng till Systemet, en fredagseftermiddag efter löning vid sisådär 17-snåret. Bara DET är ju så fel det kan bli =)
Men, inte var jag tvungen att vara som alla andra törstiga svenskar där. Nej då. För jag ska flytta utomlaaands, lalalalala- och jag tänker minsan inte tulla in dyr alkohol i Norge. Våra vänner gjorde ett klent försök att tömma barskåpet, även om alla var rätt kanon på avskedsfesten. Så, igår i ren rusningstrafik fick jag en snäll kassörska på Systemet till att öppna en helt egen kassa bara för MIG. Så att alla kunder i hela butiken kunde se hur jag med blossande röda kinder LÄMNADE TILLBAKA all alkohol som inte gick åt! Fattar ni hur enormt pinsam man kan bli!? Det kändes så sjukt jäkla fel på alla vis. Visst är det en himla bra policy systemet har; att man kan köpa på sig hela butiken, ha fest och sedan returnera allt som inte gick åt. Men alltså, hur många cool-poäng förlorar man som 27-årig partyprinsessa när man stannar hela kommersen och vackert lassar tillbaka flak på flak??? Som sagt: det är en himla tur att man flyr landet.... =)
Jag tog mig en sväng till Systemet, en fredagseftermiddag efter löning vid sisådär 17-snåret. Bara DET är ju så fel det kan bli =)
Men, inte var jag tvungen att vara som alla andra törstiga svenskar där. Nej då. För jag ska flytta utomlaaands, lalalalala- och jag tänker minsan inte tulla in dyr alkohol i Norge. Våra vänner gjorde ett klent försök att tömma barskåpet, även om alla var rätt kanon på avskedsfesten. Så, igår i ren rusningstrafik fick jag en snäll kassörska på Systemet till att öppna en helt egen kassa bara för MIG. Så att alla kunder i hela butiken kunde se hur jag med blossande röda kinder LÄMNADE TILLBAKA all alkohol som inte gick åt! Fattar ni hur enormt pinsam man kan bli!? Det kändes så sjukt jäkla fel på alla vis. Visst är det en himla bra policy systemet har; att man kan köpa på sig hela butiken, ha fest och sedan returnera allt som inte gick åt. Men alltså, hur många cool-poäng förlorar man som 27-årig partyprinsessa när man stannar hela kommersen och vackert lassar tillbaka flak på flak??? Som sagt: det är en himla tur att man flyr landet.... =)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
