Ja då kör vi!

Sådär, här kommer en uppdatering över läget i B-town.
Jag tror nog att vi helt enkelt får börja från början: hur var det nu att flytta? Hur kändes det sedan att komma hit? Tog det lång tid att landa? Vardagsintryck och ytliga tankar om människor och platser...Lägenheten då?

Det får bli som följer: långa texter (delbitar) åt gången i sällskap med lite bilder. Som alltid finner ni mer text intill bilderna när ni klickar igång bildspelet =).

Jag börjar hemma i Lund. Ni vet ju att jag i grund och botten är en genompositiv tjej, men helt ärligt kommer nog de flesta inlägg angående den här flytten att låta en aningen gnälliga. För vet ni vad? Det är JOBBIGT att flytta, både rent fysiskt men också emotionellt.

Sambon har inte ett vanligt jobb. Det har jag ju kommenterat förut. Hans veckor ligger på stadiga 80-90 timmar jobb och i år tog han inte ens semester (jodå, han har 7 veckor betald semester, men det finns ingen tid på året som det lämpar sig att ta ut den på). Kontentan med detta är att under hela vår flytt, så har han inte ens varit ledig en halvdag! Här kan ni ganska fort räkna ut vem som har fått styra med hela flytten, haft all kontakt med flyttfirma, mäklare, fixat alla flygbiljetter, sett till att katterna fått alla sprutor, egna biljetter och vaccinationsintyg + chipmärkning. Efter det har undertecknad flugit fram och tillbaka mellan Lund och Bergen för att måtta upp hela vårt nya boende, ritat upp hemmet i CAD och sakta men säkert försökt att med millimeterprecision funderat ut vilka möbler som ska stå var, vilka saker vi ens bör ta med oss i flytten, vad som behöver handlas nytt och så vidare.

Nu känner jag att tankarna snurrar hos er: hallå, måste han jobba så? och herregud, hur sjukt kontrollbehov har den här tjejen egentligen? Hahahaha...

På fråga 1 säger jag ingen kommentar, det är ett osvenskt jobb i en brittisk/japansk organisation...alla som har intresse av organisationsteori vet därmed svaret på den frågan.
På fråga 2 svarar jag: jo, mitt kontollbehov är enormt, jag vill veta vad jag håller på med och har ganska ofta känslan av att "om jag gör det själv, så kan jag i alla fall inte skylla på någon annan när saker och ting går fel". Just i detta fall måste jag väl också lite generat erkänna att ju mer kontroll jag hade över planeringen av vårt nya hem, desto mer kunde jag ägna mig åt att shoppa på mig alla de saker och möbler som jag absolut tyckte saknades =). Jag älskar ju inredning och har en 1-årig utbildning som inredningskommunikatör i bagaget; ränderna går aldrig ur. Trygghet kan vara så olika saker för olika personer. Just för MIG så är trygghet att ha det fint och ordningsamt hemma. Är bara mitt hem lungt och varmt så brukar jag ha det enklare att ta mig an världen utanför. Så halva sommaren och fram till oktober kunde man se mig springandes mellan IKEA, Sia, Cult Design, Cervera och Miljögården. Lexington och SOVA fick sig också frekventa besök och jag hade verkligen otroligt roligt. Sambon, som också är lätt prylgalen och väldigt petig när det kommer till kläder och inredning tog min shopping på allvar och kände nog att det var lite orättvist att han inte kunde vara med. Ibland blev det att återlämna saker som han inte alls tyckte om, men för det mesta såg han nöjd ut. Vi delade alltså upp våra respektive "jobb" på detta vis och såg till att sköta dem med stil.

För mig var dock augusti- oktober inte alls några lättsamma månader. Sambon reste alla dagar i veckan och jag skulle rodda med "flyttjobbet" samtidigt som jag inte avslutade min undervisning förrän i mitten av terminen. Jag ville ha möjligheten att spendera så mycket tid med mina elever som det bara gick. Ovanpå detta så sörjde jag verkligen att behöva lämna en stad som jag älskade, vänner som är de finaste man bara kan ha och vår lägenhet som vi älskade. Jag tror att jag hade så mycket ångest och sörjde, tog farväl så mycket och ofta i mitt huvud, att när väl flytten gick så hade jag försonats med tanken på att nu går vi framåt..

Innan flytten gick hade vi ju också en avskedsfest. Mer om den återkommer jag till. När väl fytten skulle gå, såg schemat ut såhär: vår fantastiska flyttfirma skulle komma på måndagsmorgonen för att packa ner allt utom kläder, underkläder och böcker. Så var det avtalat då dessa delar sällan kan bli skadade under transporten. Flyttledaren hade någon vecka tidigare dumpat 30 stora flyttkartonger hos oss, så att vi själva kunde packa de delarna i lugn och ro. Planen var därmed att killarna (ja de var 6 st som kom hem till oss!) skulle packa resten, montera ner allt och lasta på bil. Bubba och bära och vara klara för avfärd på måndagskvällen. Under tiden fick städbolaget tillgång till lägenheten så att de kunde städa hela måndagen och halva tisdagen. Vi, jag och sambon skulle sova på hotell i Malmö natten till tisdagen (katterna fick bo hos våra älskade vänner A och E) och sedan ha slutbesiktning av lägenheten på tisdag eftermiddag.

Efer det skulle katterna plockas upp, sambons sekreterare köra oss alla till Sturup. Den tjocka katten med sina präktiga 9 kilo fick inte flyga inne i kabinen så resan mellan Sturup- Arlanda fick lillkissen biljett inne hos oss och storkissen gick som djurbagage. Väl på Arlanda skulle storkissen hämtas ut och sen skulle bägge kissarna packas om i andra burar (jo då, sånt finns det hårda regler på) och checkas in som djurbagage till Oslo. Väl i Oslo måste ju allt bagage hämtas ut för att sedan återigen checkas in vidare för inrikesflyg mo Bergen. Japp, tisdagens program skulle således börja kl. 07 på morgonen i ett hotellrum i Malmö och, förhoppningsvis avslutas kl 03.30 på ett hotellrum i Bergen...och vi hade en felmarginal på högst 25 minuter däremellan. Och tre plan att ta.

Kan ni känna hur hysterisk jag var under hela flytten? Just såhär i efterhand kan jag känna det som att jag var full under dessa dagar. Flyttbilen skulle mötas upp i Bergen på onsdagsmorgonen kl 08 (japp, hela 4 timmars sömn blev det) och jag var duktigt nervös över att någonting skulle gå fel, då detta var min egen planering för att få in lägenhetsbesiktning, möjlighet att flyga ut bägge katterna, flyttstädning och flyttfirma och annat på det....

Och här kanske ni tänker: men om det tar 1 timma med flyget Kastrup- Bergen, varför i helsike flög de i 6 timmar och med tre plan för?? Hahaha, ja det ni. Här kommer nästa lilla tvist. Kastrup känns ju som hemma när man bor i Lund: vi kunde ju se flygplatsen från vårt sovrumsfönster där den låg på andra sidan sundet....MEN. Kastrup är ju inte hemma. Det är ju Köpendanmark. Och köpendanmark ligger på kontinenten. Om katterna satte sina tassar där, behövdes det rabiessprutor innan. (Mellan swe och no är det fri passage med husdjur) och de där rabiesvaccinen tar lite mer än 6 månader att få till.....och för 6 månader sedan var inte ens flytten påskirven. Mao: inte ett alternativ.

Phu; har ni somnat ännu? Hur gick det då? Med dessa tre sjukt intensiva dagar. Jo, jag och sambon började snällt att packa våra kläder och sedan böcker i de 30 kartongerna vi fått.....när jag hade packat 6 av mina 9 garderober, så var kartongerna SLUT. Kul!

Sambon fick köra till Bauhaus som har de enda flyttkartongerna med 5-lager godkända för riktig flytt via försökrningsbolaget och tokköpa fler. När vi på söndagkvällen nöjda som få hade packat alla våra kläder, skor, böcker och sänglinnen, stod det härliga 75 flyttkartonger och väntade på flyttkillarna =). Liiiiite felmarginal där, hahaha. Som underbara flyttledaren sa: "ditt hem är så välstädat och ruskigt organiserat att vi aldrig kunde drömma om att där gömde sig så mycket skit i skåpen!"

Måndagen gick riktigt bra. Allt blev nedmonterat och nedpackat, våra flyttkillar var helt fantastiskt snälla, hjälpsamma och roliga. Vi hade en mycket god stämning och det var riktigt kul! Jag passade också på att lämna skutan i tre timmar för att avsluta det sista på skolan...och naturligtvis hade hissen gått sönder när jag var borta. Vi bodde ju på våning 4 och 5, så det var kanske inte så populärt. Men hissen blev lagad och alla var glada igen. Vid 19 på kvällen var lägenheten het tom, nästan helt färdigstädad av superduktiga städbolaget och lastbilen rullade iväg med alla våra möbler och 157 flyttkartonger!

Sängen på hotellrummet var underbar. Vi tog en sista middag ute i Malmö och jag hann med ett sista avskedsmöte med finaste P, vilket var otroligt jobbigt men också helt nödvändigt.

Tisdagen...den där ödesdagen.
Jotack, ALLT gick precis som det skulle! Inga förseningar, kissarna skötte sig exemplariskt på såväl flygplatserna som under resans gång! Lägenheten blev besiktigad och fram kom vi till ett mörkt och regnigt Bergen vid halv fyra på onsdagsmorgonen.....

sambon hade en enda uppgift under flytten, vilken var att se till att hans sekreterare hade bokat ett hotellrum där man fick ha djur!

Klockan 04 på morgonen skulle ni ha hört mig. Mer förbannand än så kan man nog inte bli, mitt språk var så uppfinningsrikt att ni hade baxnat! För vi var verkligen inte inbokade på hotellet, varken med eller utan djur!!!! Jag är för det mesta snäll, men fy i helvete vad divig jag kan bli om jag vill, jag är INTE att leka med mitt i en utlandsflytt kl 04 på morgonen. Efter 10 minuter hade vi fått vårt fina rum och det var med nöd och näppe som jag och katterna nådigt lät sambon få följa med in istället för att få sova i hyrbilen ute på parkeringen. Divig ja, men retoriken är det inget fel på. Hotellreceptionisten hade inte en chans, hahaha...och det slutade med att hon på allvar trodde att felet låg hos dem =). Jajaja, man kan inte alltid vara på topp.

Här avslutar jag. Som ni ser så lyckades vi alltså landa i Bergen (istället för att kraschlanda som Taina påpekade hade varit än värre) och fortsättning följer....
Katterna var i alla fall grymt nöjda med hotellrummet, åt ordentligt, snusade igenom alla vrår och somnade sedan i min säng med belåtenhetskurr (sambons säng var det inte tal om) vilket gjorde att mina fyra timmars sömn med två katter på bägge benen inte alls blev som jag hade tänkt mig.) Medvetslös kan som bäst beskriva mig på onsdagsmorgonen när vi skulle möta upp flyttbilen!

• 
  
• 
  
• 
  
• 
  
• 
  
• 
  

• 
  
• 
  
• 
  
• 
  

Uppdatering: jag såg nu att en utav bildtexterna har fallit bort (även om den ligger synlig i HTML-koden, spoooky). Det ska i alla fall stå att i smset till pappa skrev jag att nu tar Lia klivet ut i stora världen. Bilden är på mina allra första skor och jag skickade detta när vi satt i loungen på Arlanda. Pappa tycker ibland att hans flickor har vuxit upp och blivit stora alldeles för snabbt! =)

Krydda tillvaron lite

Nee, vet ni vad?
Jag har suttit inne på min bloggida i stort sett varje dag den här veckan och det GÅR inte at skriva!
Min vardag känns helt ärligt kanska oinspirerande för tillfället, jag är så van att ha 1000 projekt igång samtidigt, att jag känner mig jättetråkig. Och så vill jag ju bjuda er på rolig läsning från en rolig vardag!
Inser dock att mina dagar är nog lika spännande eller trista som alla andras, men att de går att göra bra inlägg ändå, bara man fyller ut texten med lite bilder!

Så nu mina vänner är det jag som drar ner på stan! Nu ska här kryddas så det står härliga till och bilder från min orooooligt spännande vardag kommer (så fort tekniknörden till sambo har visat mig hur jag mobilbloggar)...

Ledtråd inför dagens shoppingrunda (jag behöver ju ett norskt mobilnummer, då kan man väl lika gärna slå på stort!?):

• 
  

Snart Fars dag och ett TIPS

Här i Bergen är klockan 22:30. Vi har varit ute i stan och ätit oförskämt gott och druckit lite vin på det. Fredagsmys helt enkelt och ett skönt sätt att slippa se alla flyttkartonger som ännu ej är uppackade.

Helgen bjuder på två "tillfällen att fira": i morgon firar jag och sambon 6-års dag tillsammans =) Det är ju himla trevligt förstås, så i skrivande stund sitter jag och letar lite matinspiration. Min tanke är att det blir en hemmalagad 4-rättersmiddag med lite mindre smakretare istället för en STOR tung middag...det konceptet körde vi ju nämligen nu ikväll och bearnaisessåsen känns i hela kroppen för tillfället, hahaha.

Firande nummer 2 är ju alltså Fars dag som infaller på söndag! Då jag är en äkta pappagris, har alltid varit och kommer alltid att vara, så har jag redan skickat min hälsning. Och just detta fick mig att tänka på en sak:

Kommer ni ihåg för typ ett år sedan? Jag hade något bra att tipsa er om då, men sen försvann det ut ur huvudet och jag glömde helt bort att posta mitt inlägg! Well, bättre sent än aldrig!

Ni älskade vänner som dels är så himla duktiga på att fota er vardag, era barn mm. och även i många fall bor långt ifrån nära och kära. Om man som jag tycker att just egentagna bilder är mycket värdefulla och roliga att dela med sig av rent fysiskt (att faktiskt få hålla ett fint kort i handen) och inte endast via bloggen/mailen/internet så tror jag att ni kommer att uppskatta den här hemsidan lika mycket som vi gör här hemma:

Sajten heter Dina Vykort och är fantastiskt trevlig. Du går in och väljer att sända ett fint vykort till någon du tycker mycket om. Helt efter eget tycke och smak väljer du din framsida: antingen har sidan färdiga vackra motiv från duktiga bildkonstnärer, eller (och här kommer det fina) så väljer du att ladda upp någon av dina egna, fina foton! På kortets framsida kan du få en eller flera bilder tryckta. Sen är de bara att vända på kortet, skriva din hälsning med egenvald stil och välja leveransdatum och mottagare! Beställningen går direkt till ett tryckeri i Kalmar och sedan vidare till Posten som leverar ditt kort. Går man in innan kl. 12 på vardagar och lägger sin beställning, så leveraras kortet inom Swea nästkommande dag. Utlandsleverans tror jag tar ca 4 dagar över Atlanten och 2 inom tex Norden. Varje kort kostar nätta 20 sek att skicka =). 25 sek för kort till hela resten av världen. Personligen tycker jag att det är prisvärt, för när man annars går till tex Gallerix så är korten i regel dyrare än så, det tillkommer porto och bilderna blir ofta rätt så opersonliga! Mamma har valt att köpa ramar på Ikea och sedan ramat in alla kort vi har skickat, så på så vis får man ju både en hälsning och lite fin konst (om man är en vass fotograf) för pengarna! Vi använder tjänsten flitigt för både vardagsmotiv (hälsningar) och semesterkort. Jag såg även till att använda den till alla förra årets julkort. Där på sajten har jag registerat min profil och de adresser jag ofta använder, på så vis sparas de där och kan användas när jag känner lusten falla på =)

Sajten och tjänsten har funnits i 1,5 år och hittills har den inte fått några klagomål =)

Hrrmmm, anledning till att jag vet det är för att affärsidén är min älskade sambos, och företaget ägs av oss och två andra delägare...

Ett litet tips till er för att underlätta inför julkorten och testa något mysigt och personligt!

Kram fina vänner

Uppdatering: hahaha, oj, läste just några smarta kommentarer och inser ju när jag själv tittar på min text att jag nog varit lite otydlig: självklart har jag ju inte glömt av själva sajten i sig, utan det som försvann ur hjärnan var Löftet jag gav till bla Annika och Anna för länge sedan. Tanken om att tipsa om hemsidan och tjänsten har slagit mig vid många tillfällen, men så slår den där svenska blygheten till: vågar jag skriva om detta? Hur gör jag i så fall för att inlägget inte ska vara en enda stor, trist reklamyta? Nu är det ju så att jag inte kan stoltsera med ägarskapet, det gör sambon och hans två fantastiskt duktiga delägare. Sidan och själva affärsidén har sambon själv byggt och samtliga konstnärer är handplockade. Företaget har en hel del spännande samarbeten med företag. Jag är ju en stolt flickvän dock =)

Lite ditt och lite datt

Hallå där! "Idag är det fredag" (säger jag käckt med min mest pedagogiska röst) och jag är en riktigt helg-älskare. Jag KAN helt enkelt inte vara på dåligt humör när fredagen kommer, hur trött jag än är.

Vet ni, jag fortsatte fundera massor kring det jag snuddade vid i mitt tidigare inlägg, d.v.s. att den relation vi skapar med hjälp av våra bloggar känns stark och på riktigt även då vi inte har träffats i verkliga livet. Jag hade ju min egen teori om att det kanske är just formen som gör det lätt att skapa band: att text, ord som blivit nedskrivna på något vis väger tyngre, känns mer sanna än de som bara trillar ur folks mun i förbifarten?

Naturligtvis är det ju så att även innehållet i bloggarna skapar relationer och reaktioner. Men själv fungerar jag nog så, att har jag väl fallit för en blogg (och människan bakom den) så blir jag glad och känner mig trygg när jag ser att vederbörande har uppdaterat; om sedan innehållet håller ojämn kvalité rör mig då inte alls i ryggen! Det är ju ändå ORD skapade av någon som jag gillar och bryr mig om!

Sen har vi ju stilen på bloggarna. Inte att förglömma! Några är ni som valt att spetsa era bloggar till att inrikta er på specifika ämnen. Mode, ekonomi, studier, mammaledighet, resor...självklart intresserar det mig när bloggar har en speciell stil. Det gör det ju enkelt att finna liksasinnade vänner som man aldrig hade snubblat över i sin egen värld. Med stil kan ju också menas det stilistiska, att man känner samhörighet med en viss bloggares stilistiska förmåga. Jag kan både känna avund (åååh, tänk om man kunde skriva så) värme och kärlek för de bloggar jag snavar över, där just stilen får mig att återvända dag efter dag. Ett personligt tilltal, en viss ton eller att någon väljer att dela med sig av sitt liv via många bilder och generösa videoklipp är ju en lyckad bandning av innehåll och stil och gör att man som läsare ganska fort känner gemenskap med skribenten.

Sen har vi sådana bloggar som min, där det blir lite random. Jag har länge tänkt vara duktig och sätta etiketter på mina inlägg, men kommer liksom inte på vilka kategorier jag skulle kunna sortera min text under? (vardagsliv, recept, vardagsliv och så lite mer vardag?) Jag tror att även om det låter extremt tråkigt när man beskriver bloggen så, så är det mitt favoritsätt att få publicera text på! Obunden och fri. Med ketchupeffekt, allvar och skoj. Oj, vad lyx det är att dels få följa er in i er vardag, era tankar som uppkommer i de mest oväsentliga situationer och se blider som får en att känna det som att man verligen var där, fick följa med! Lyxen att sedan få detsamma tillbaka, att veta att några tappra vänner har lusten och intresset att verkligen vilja följa min vardag är nog varför jag gillar detta med bloggandet, och därmed också varför jag gillar att skapa vänskapsband och relationer med bloggisar. Jag kanske är helt ute och cyklar nu, men det känns ibland som att bloggande människor (hur olika vi än må vara) har ett karaktärsdrag gemensamt: vi tar oss tid att vara eftertänksamma.

För det tar tid att posta inlägg, för att inte tala om att läsa alla bloggar man älskar och sedan lämna en kommentar som känns värdefull i sammanhanget? Är det så att vi finner vänner via bloggen (trots att vi är så olika och lever så olika liv) för att vi alla har detta gemensamt?

I kommentarerna till förra inlägget kom Marianne med ännu en intressant vinkling av varför bloggar, texterna och de som skriver känns som på riktigt, sanna. Varför de berör och skapar vänskapsband. Hennes tanke var så fin att jag väljer att citera henne: "När man sitter på sin kammare och skriver blir det mer koncentrerat och alla får prata till punkt, på något sätt."

Sorligt men sant, så är det nog så. Världen och vardagen är stressig. Människor har väldigt lite tålamod med både sig själva och andra, avbyter i såväl diskussioner som telefonsamtal. Är det så att bloggandet lever så starkt (och skapar sådana härliga ärliga relationer) just för att vi äntligen tillåts att tala till punkt? Med våra egna ord dessutom. Jag tycker att det ändå var ett himla enkelt och fint sätt att beskriva varför vi skriver våra bloggar och känner kärlek och värme för varandras texter!

Det var mitt bidrag till debatten =). Återkommer med all säkerhet lite senare, men nu ska jag bege mig ut i det fina höstvädret och njuta av lukten av saltvatten. Kram på er!

Uppdatering: När ni ändå är i farten och såklart klickar er vidare till Mariannes härliga blogg via länken här ovan, passa då gärna på att läsa de ord av visdom och kärlek som hon har publicerat idag!

Bara ledsen

Ja. Idag är jag faktiskt bara så ledsen. Vet ni, det är konstigt att ni, mina "bloggisar" känns så nära även fast jag inte har fått chansen att träffa er alla personligen (än). Jag kan ibland uppleva att jag till och med känner mer glädje eller sorg när någon av er har det bra eller när något ledsamt inträffar? Kanske kan det har att göra med att våra möten i text blir på allvar, inte som med kollegan i korridoren där man käckt säger "hur mår du?" och får ett lika snabbt och opersoligt "bara braaa!" tillbaka. Här, när vi alla skriver om vår vardag med humor, värme, sorg, ångest och hopp så blir det per definition att ord i textform på något vis väger tyngre.

Kanske är det därför som det också känns tyngre när någon av er har det tufft?

Svammel, svammel. Ett onödigt långt inlägg för att bara få säga: idag är jag ledsen. Jag har gråtit en liten skvätt över att världen känns orättvis och därefter sänder jag många varma och kärleksfulla hälsningar till älskade fina Anne och hennes M.

Nog sagt eller hur?