Är jag bara bortskämd?

Har ägnat hela dagen åt att läsa in mig på mitt arbetsområde. Ska undervisa inom ramarna för Historia A, och ämnena blir för de första två veckorna Mellankringstiden och Demokrati samt Diktatur och Folkmord. Därav har jag plöjt mig igenom Folkmordens Historia samt Sven Lindqvists nyutkomna essäsamling Med avsikt att förinta.

Det är mitt i all denna grymhet och ondska, orättvisa och otydliga gränser mellan rätt och fel, eller snarare rättvist som jag kommer på mig själv med att undra: är jag bara bortskämd?

Jag är inne i en period av livet som faktiskt, utifrån min väldigt subjektiva uppfattning, är omänsklig. Det är tufft att vara tjej, nästan 26 och snart färdigutbildad. Eller? Är jag bara bortskämd som har magknip om nätterna och ångest i mina drömmar? Jag VET att de möjlighter jag har, var otänkbara för många ur mammas eller mormors generation. Jag VET också att det under så gott som hela 1900-talet funnits miljontals människor i våra I-länder, som levt som djur. Och här sitter jag, lilla jag och klagar?! Det känns liksom surrealistiskt.

Men faktum kvarstår: jag ska undervisa mina elever i mänskliga rättigheter, demokratiska värdegrunder, utvecklingsprocesser och det hopp som mänskligheten och då framförallt unga människor har levt på i decennier. Hur gör jag det på ett trovärdigt sätt, när jag själv befinner mig i en så orolig del av mitt liv?

Jag tycker helt ärligt att det är svårt just nu. Jag oroar mig för att inte få jobb, för det där csn-lånet försvinner inte av sig själv. Utöver det oroar jag mig för att vara arbetslös, eftersom min egen uppfattning är, att man via sitt arbete också har en definierad plats i samhället. I mina ögon är det destruktivt att inte få vara en del av samhällets vardag, att sitta och se alla vanliga, men ack så viktiga personer vänta på bussen eller sitta i bilköer en tidig tisdagsmorgon på väg till arbetet.

Som om det inte vore nog, oroar jag mig för att inte räcka till. Som nyutexaminerad lärare med överambitioner och tron på den goda skolan, som flickvän till den sambo, vars ansikte jag mest sitter och saknar...då han alltid är på språng med jobbet och således tillhör den där viktiga, upptagna skaran..

Jag har hjärtklappning och svårt att somna om nätterna, för att jag hör mina tankar snurra runt i huvudet. Att vara 25 och tjej innebär (i min värld) att hinna vara lagom social: fester, middagar, cocktails, sittningar eller bara the hemma hos vänner. Att vara lagom påläst: akademiska studier kräver en lagomhet som är rätt sjuk sometimes, den så kallade allmänbildningen kräver ett visst mått av vakenhet, mognad, kulturellt intresse (att gå på bio, utställningar, läsa kultursidorna, ledarna och all politik är bara minimum). Det innebär också att sitta på alla stolar samtidigt: vara en dotter i en familj som inte är en familj för sin dotter, att vara svärdotter till någon som just börjat förstå och uppskatta mig för den jag är, att vara sambo till barnbarnet, en tjej som gör farmodern besviken över bristen på lust att skaffa familj; yngla av mig...

Jag känner mig stressad över att vara tjej och 25, och veta att det finns så mycket som man ska göra, helst innan 30, eller ännu hellre: i går! Det är stressande att vara så priviligerad som man är. Jag kan inte ens förstå hur det skulle kännas att vara ung och krigsfånge, eller leva på ransoneringar och inte få tillgång till utbildning osv. Men med en värld full av tillgångar och möjligheter finns även sååå många krav...

Ett väldigt flummigt inlägg, men ibland så skulle jag bara vilja somna ifrån alltihopa...och vakna om sisådär 20 år...
Tjing!