Jag har en last, och den är tung att bära. All mat som man kan plocka med, och äta med händerna, gör livet värt att leva. Jag var en tapasmänniska långt innan det stod klart att varje stad med självaktning borde ha minst en bra tapasrestaurang.
Nu är det ensamt i våningen då sambon återigen är ute och flyger, men det enda jag kan tänka på är hur jag ska få till en tapasmiddag! Det finns nämligen regler: tapas äts inte i ensamhet framför tv:n, det kräver gott vin och hembakat cypriotiskt yoghurtbröd, minst 10 olika spännande smakalternativ (inget tjafs med billingeost på tandpetare) OCH riktigt mysig feststämning.
Hmm, så hur fixar man allt detta en måndag?
Jo, man får helt enkelt jaga vännerna med blåslampa, vända ut och in på plånboken och trolla med knäna, lägga till ca 8 timmar på dygnet så inte pluggandet blir lidande och sätta igång. Jag inser att jag låter hemsk, jag sätter mitt behov framför tapas före behovet att ringa mina vänner av normala orsaker, de e så att säga bara medel för att nå målet i detta fall!
Tur att mina vänner är riktiga vänner och inte så knussliga med sånt där, det går alltid att muta dem med god mat, oavsett dag i veckan!
Med armarna i degbunken, längtandes till kväll...
tjing
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar